Armbrytningsfilm belyser
könsmaktsstrukturer och
marginalisering

Armbryterskan från ensamheten
Regi: Helen Ahlsson och Lisa Munthe.
Biopremiär i hela landet 1 oktober.

Filmen, som berättar om Heidi Andersson och hennes uppladdning inför VM i armbrytning i Kanada, handlar framförallt om två saker: för det första att som kvinna utöva en klassiskt "manlig" handling, och för det andra att hänge sig åt en marginaliserad idrott.

Om vi börjar med den första delen. I princip alla mänskliga aktiviteter och beteenden i vår samtid tilldelas, av vårt samhälles kollektiva medvetande, antingen epitetet kvinnligt eller manligt. Fysisk styrka, svällande muskler och svettiga kroppar grymtandes i ändlösa kraftansträngningar skulle de flesta tveklöst associera med det "manliga". För hur många av oss i detta land tänker egentligen på den styrka och uthållighet som kvinnor utför, slitandes med tvättkorgar och monotona städuppgifter? Och hur många tänker egentligen på att skillnaden i fysisk styrka, för människor med samma kroppsvikt, inom könen är klart mycket större än mellan könen?

I filmen får vi följa Heidi Andersson och hur hon, med sina drygt sextio kilo tunga kropp, manifesterandes kvinnors styrka utmanar, och besegrar, män på löpande band. Gruvarbetare, byggarbetare, timmermän. Hon knäcker dem allihop. Den enda hon inte rår på är hennes pappa, som med inbiten Norrlandsvilja vägrar kuva sig.

Filmen erbjuder komiska inslag, som när Heidis far och bror borta i Kanada ska försöka sig på ett högteknologiskt projekt: att stryka kläder. Men filmen ger också mer djupa diskussioner och ifrågasättande av rådande normer. Och när de inbitna timmermännen i Norrlands inland, drickandes sitt kaffe och pratandes om sina kommande byggprojekt, påpekar för varandra det centrala i att "underbygga den kvinnliga sidan" i sig själva, ja då finns det hopp. De har visserligen ingen genusteoretisk diskussion om skapandet av könsdikotomier, men å andra sidan är erkännandet av att "riktiga män" har egenskaper som även "riktiga kvinnor" besitter, ofrånkomligen en kritik mot den stereotypa könsindelningen.

Så över till filmens andra tema: att hänge sig åt en marginaliserad sport. För armbrytning är sannerligen en marginaliserad sport. Det utgår inga prispengar under världsmästerskapen, och de tävlandes får själva finansiera sina resor till mästerskapen. Här i Sverige är sporten inte ens erkänd av Svenska idrottsförbundet. För Heidi Andersson innebär detta att hon tvinngas till det ena uppvisningsjippot efter det andra för att kunna finansiera sin träning.

Det finns också en könsproblematik i detta. Om vi på elitnivå jämför denna, en av de mest marginaliserade sporter, med den största och mest etablerade, fotbollen, synliggörs ett klassiskt mönster: Där män i fotbollsvärlden får rejäla ersättningar för klubb och landslagsspel finns det bara några få kvinnor som kan försörja sig på sitt fotbollsspel. I armbrytningen får männen prispengar och sponsrade resor, kvinnorna ingenting.

Den klassiska utvägen för kvinnor blir kroppen. Vi har sett det förut, och det skymtar också förbi i berättelsen om Heidi Andersson. För när en kvinna brinner för sin sport, men ligger dåligt till ekonomiskt, då ter sig säkerligen pengarna för ett "harmlöst" nakenfoto, eller som i Heidis fall ett påklätt men tydligt sexualiserat självporträtt, lockande.

Armbryterskan från Ensamheten förmedlar på ett enkelt, men ändå seriöst, sätt en livshistoria kring dessa två aspekter av idrottsutövandet. Men på ett område faller filmen lite kort. Jag skulle vilja se lite mer vad som händer efter ett stort mästerskap. För visst förstår jag det eggande med att träna inför ett stundande mästerskap, men vad händer när det är över? När segern är vunnen, när pokalen är hemma? Och om det blir förlust, om de fruktade ryska giganterna kommer och sätter stopp för alltihop? Hur laddar en idrottsövare om från hektisk turnering till rutinartat vardagsliv?

Allt som allt är detta en suverän film. Med en charmerande öppenhet ger Ahlsson och Munthe en trovärdig, om än något förskönad, skildring av en människa. Det är en film om en kvinna som inte lever på knä. Det är en film om en marginaliserad bygd som vägrar ge upp. Och det är en film som inspirerar biobesökaren med deras styrka.