Viktigt dokument om
papperslösa, men utan
sammanhang

Gränsen - en resa bland människor som kallas illegala
Nina Solomin
Wahlström & Widstrand, 2005

Reportageboken Gränsen – en resa bland människor som kallas illegala kretsar kring de frågorna. För att hitta människorna bakom de anonyma notiserna om de som drunknat när deras pateras, de små båtarna, gått under utanför Fuerteventuntara i Atlanten reste Nina Solomin dit.

I boken får vi som läsare följa med på en resa från Fuerteventura till Las Palmas, Madrid , Granada, El Ejido och till slut till Ceuta, den spanska taggtrådsomgärdade enklaven i Marocko.

Papperslösa under universitetsockupation i Sevilla
Foto: Ronny Stansert

Nina Solomin tar del av de papperslösas öden. Hon träffar papperslösa som arbetar och papperslösa som precis rest över havet. Hon träffar hjälparbetare från Röda Korset och från Läkare Utan Gränser. Hon intervjuar borgmästare och poliser från Guardia Civil; jordbruksarbetare i växthusen och prostituerade på kaféer.

Nina Solomin skriver om vad hon tänker, om hur det är att resa ensam, om hur förvirrad hon blir ibland av alla motsägelsefulla berättelser. Hon blir förvånad och besviken över att de papperslösa som hon möter inte omedelbart eller ens någonsin vill berätta hela sin historia för henne. Det förvånar inte mig, att de inte vill berätta alltså.

Det är en fascinerande resa, tänker jag först. Jag skulle gärna ha gjort den själv, fast annorlunda. För vad är det egentligen som Nina Solomin kommer fram till? Vad är det som boken beskriver?

En lång rad möten med människor, med och utan papper, och deras historier, sanna eller falska. De som inte visste att liken på Atlantens botten och på Medelhavets stränder en gång var levande människor får veta att de var det. Vi som redan förstått det får inte veta så mycket mer. Det saknas ett sammanhang och en mening med boken.

"Papper åt alla" - demonstration i Sevilla
Foto: Ronny Stansert

Boken slutar i Ceuta. Nina Solomin står och betraktar gränsen mellan Spanien och Marocko.

"Jag kastar en sista blick på gränsen. Jaha. Där är den. (...) Ändå är den punkt där jag nu står antagligen den minst relevanta av alla. För här går gränsen och här går den förstås inte alls – utan genom varje europeisk stad, varje flygplats och på alla de ställen jag besökt den senaste tiden: Fuerteventuras stränder, Madrids förorter, plasthavet av växthus. Gränsen som bestämmer vilka av EU:s invånare som kallas medborgare och vilka som kallas illegala löper inte längs taggtråden, utan genom våra samhällen, lagar och sinnen."

Och visst, så är det. Man behöver inte resa till Spanien som Nina Solomin för att träffa och lära känna de som kallas illegala. Man behöver inte resa till Spanien för att upptäcka rasismen i Europa heller. Det räcker med att gå ut på gatan var som helst.