Fantastisk konsert för
indiemusikälskare

Accelerator the Big One, Folkets Park, Malmö
The Secret Machines
Smog
Sonic Youth

Ett återförenat Pink Floyd (utan Syd Barret) smäller visserligen högt. Kännetecknande för åtskilliga av sommarens musikfestivaler är just att de lockar med stora återföreningar och avdankade rockstjärnor. Syftet med Accelerator är ett annat. Det är att sätta fokus på den alternativa scenen och de heta, bra indierockbanden.

Ben och Brandon Curtis, The Secret Machines.
Foto:Liza Notbäck

Det fina vädret och värmen inledningssvis skapar en bra konsertinramning i Folkets Park. Men det ska bli regn sedan, upplyser min kollega mig snart. Psychedeliskt gitarrslammer av The Secret Machines sparkar igång Accelerator på allvar. Publiken framför tältscenen bjuds på ett rättframt och kraftfullt sväng som ekar Led Zeppelin. Musiken består inte bara av medryckande trummor och spretiga gitarrer utan dessutom av storslagna, drömska popmelodier.

Smog. Foto:Jonas Lindkvist

Smog drar en stor publik till den stora utomhusscenen. Den lo-fi som Bill Callahan, alias Smog, levererar är upplyftande. Aktuella albumet heter "A River Ain't Too Much To Love". En lågintensiv energi, kraft och melankoli finns i musiken. Den har ett uppriktigt uttryck. Bill Callahans varma, mörka röst fascinerar i låtar som är reflekterande och ironiska. Referenser till Leonard Cohen finns i Smogs musik. En hänförd publik står kvar och lyssnar, till synes obekymrad av det lätta sommarregnet.

Kim Gordon. Foto:Jonas Lindkvist

Jag tyckte jag såg Kim Gordon på en gata i Edinburgh häromnatten. Under Joanna Newsoms konsert dyker hon och Thurston Moore i Sonic Youth upp invid scenen. Det känns bra att de är på plats. Sonic Youth intar utomhusscenen som kvällens sista band och inleder med "I Love You Golden Blue". Det är mäktigt med hela lagupställningen på sina instrument.

Sonic Youth.

Upplevelsen skiljer sig lite från den gången jag såg dem spela på Ystad Teater. Under lugg-posen överges för röj på scenen. Punk, sex och rå energi manifesteras. Kim Gordon i kort sommarklänning av tunt tyg och Thurston Moore i svart t-shirt och jeans, är coolare och snyggare än någonsin. Det är elektriskt, sammansatt, egensinnigt och vackert; oljud som har en renande effekt. De låter fantastiskt bra och bandet verkar trivas också.

Låtar från senaste albumet Sonic Nurse som kom förra året levereras, till exempel "Stones" och "Unmade Bed". Det är för övrigt en skiva som bara blir bättre och bättre för varje lyssning; en platta som är full av energi även om den inte går på högvarv som Dirty i en jämförelse. Vi bjuds också på "Skip Tracer" från Washing Machine och "Schizofrenia" hämtas från Sister. Från det annars rätt förbisedda albumet Murray Street plockas utmärkta "Plastic Sun (For Jane Magazine)" och "Rain On Tin".

Thurstons gitarr. Foto:Liza Notbäck

Utan förvarning sliter Thurston loss micken och skriker ut ett "Hey" i en bakåtlutad rörelse. Under tredje låten för kvällen, "Pattern Recognition", hoppar han ner från scenen ut i publiken. Sedan "demolerar" Thurston sin gitarr. Kim säger "Power to the People" och jag kommer att tänka på Patti Smith och New York, som är tillhåll för bandet. Ett oväntad inslag är när Kim spelar trumpet. Konserten avslutas med "Pacific Coast Highway" och "Drunken Butterfly" ges som extranummer. Det är nästan otroligt hur de åstadkommer en så fulländad konsert på drygt en timme.

Christian Madsen som har tagit tåget från Köpenhamn till Malmö för att se banden på Accelerator, ger Sonic Youth-spelningen bästa betyg. Däremot blir det tummen ner för publiken. Christian Madsen är mycket förundrad över den.

- Folk såg ut som riktiga indierockare i sin klädsel och sina tatueringar. Men sen stod de bara där och tjurade. Den svenska publiken verkade ganska stel. Jag menar, både Smog och Sonic Youth var toppkonserter. Sonic Youth - det var ös och då kan jag och mina polare inte stå stilla. Vi är vana vid att dansa mycket till det vi diggar.