Vampyrism i japanskt
ungdomsdrama

Lament of the lamb 1-7
Kei Toume
Tokyopop

Den fulltaliga engelska översättningen av den japanska mangaserien Hitsuji no Uta förvånar. Jag har tidigare inte i serieform läst något så mörkt och vitalt tidigare. Historien cirkulerar kring familjen Takashiro, där dottern och brodern har drabbats av en för samhället okänd sjukdom. Mycket av böckerna cirkulerar kring syskonen Kazuna och Chizuna och deras allt värre symtom av den familjeärvda vampyrismen.

Vampyrtillståndet upplevs av de drabbade just som en sjukdom, men trots modern läkarvetenskap finns inget botemedel. Sjukdomen skildras utan att blanda in övernaturliga detaljer, vilket gör den något unik i sitt sammanhang. Här handlar det inte om spektakulära blodiga scener och ohämmat dödande, utan syskonens alltmer hopplösa och självutplånande förhållningssätt till sig själva, där skola, vänner och framförallt kärleken inte längre framstår som en egentlig möjlighet.

Traditionella serietidningars ganska drivna historieberättande lyser helt med sin frånvaro. Istället är det relationerna, känslorna och tankarna hos historiens huvudkaraktärer som får tala. Framförallt ligger fokus på det inre känslolivet. Karaktärerna framställs inte på något sätt som av naturen onda och vampyrismen behöver heller inte tolkas bokstavligt. Därför kan man också se på syskonens upplevelser på flera sätt. Här finns också en av de största behållningarna i böckerna, att den inbjuder läsaren att identifiera sig och känna medlidande med sina karaktärer.

Med sina för mangan annorlunda och sketchiga svartvita teckningar förmedlas en dyster berättelse för läsaren. Att Kei väljer att blanda historien med kontinuerliga tillbakablickar och Kazunas och Chizunas mardrömar, bidrar till att skapa en närmast filmisk upplevelse. Den filmiska känslan förstärks av att Kei hela tiden väljer att låta fokus i teckningarna utgå ifrån olika perspektiv, det märks att över det ligger över sex års intensivt arbete bakom det färdiga resultatet. Efter sju pocketböcker känns det fortfarande som om det finns mer att berätta.

Lament of the lamb är helt klart rekommenderad läsning men inte något för barn. Tokyopop tycker att 16 års åldersgräns är lagom, vilket för mig verkar fullkomligt rimligt. Förhoppningsvis kommer Kei Toume att i framtiden bjuda på mer läsning som även tillåter svärta, hans historieberättande framstår än så länge som unik för mig i både den engelsk och svenskspråkiga mangadjugeln. Jag vill helt enkelt se mer av både Kei och hans värld. En värld där saker får göra väldigt ont och hopp vara något som befinner sig långt borta från en själv.