Angelägen film kommer i
rätt tid

Gitmo
Regi: Erik Gandini och Tarik Saleh
Sverige, 2005

Vad gör du som journalist om du nästan når de du vill intervjua och det du vill göra reportage om, men hindras på mållinjen? Gör ett jobb om hindren på vägen dit och granskar om det finns något avslöjade i det. Om du gör det bra är du en bra journalist. Dokumentärfilmarna Erik Gandini och Tarik Saleh har lyckats göra just det i filmen Gitmo – filmen om att åka till Guantanamofängelset, men inte komma innanför murarna.

I kommersiell anda går det dagliga flyg till Guantanomobasen i Kuba – eller Gitmo som de amerikanska soldaterna kallar det –och ett servicepaket med bussrundtur för besökare.

En inövad servicejargong, som vi känner igen från USA, är visserligen ett garnityr, men den kan också ha sina fördelar. Det verkar ibland som Gandini och Saleh når sina påtänkta intervjuobjekt bara genom att ringa nummerupplysningen.

Vanliga dokumentära grepp

För när de efter många försök inte kommer innanför fängelsemurarna skrapar de på uttalanden, dokument och kopplar ihop personer med rätt till maktutövande. Gadini, Saleh och fotograferna använder vanliga dokumentära grepp som att låta oss se och höra telefonsamtalen som inte når till intervju, det mödosamma väntandet, de undanglidande svaren. Det funkar bra för det bär berättelsen framåt, vilket inte är självklart – i dokumentärer som inte är lika lyckade kan det bli utfyllnad.

I Gitmo utnyttjas den klassiska taktiken att utnyttja fienders vilja till hämnd och så öppnar sig ordflödet. Våldsamma förhörsmetoder i Abu Graib-fängelset i Irak kan spåras till Guantanamofängelet . Filmen, som tagit fyra år att få upp på duken i Sverige, kommer i ett lämpligt tidsläge. Samma vecka den gick upp på biograferna avslöjade New York Times att fångar har spänts fast och tvångsmatats med brutala metoder på Guantanamobasen. Denna vecka publicerar australisk press bilder och historier om att tortyren i Abu Graib var mer omfattande.

Tamt om privatisering av krig

I Gitmo tas privatiseringen av krig upp, men då blir det lite tamt. Visst behöver de privatanställda soldaterna i den lukrativa privata militärbranschen, inte lyder under krigslagar och används som förbrukningsmaterial uppmärksammas, men det började inte med USA:s krig i Afghanistan och Irak. Och när en rådgivare trummar ut att USA är i krig med en privat organisation och syftar på al-qaida stannar filmarna vid det. Afghanistan och Irak är suveräna stater och tricket att prata om att kriga mot privat business är att legitimera att USA kör över den internationella folkrätten gång på gång.

Småsak i en film som i ett avspänt tempo och avspänt förhållningssätt, som inte utesluter känslor, är en välgjord väckarklocka om att världen ser på när övergrepp och mänskliga rättigheter kränks på ett systematiskt sätt som har rasistiska drag.