Asta Kask håller liv i
punken

Längd: ca 1 h
Antal låtar: 18
Bäst: Allsången i ”Välkommen hem”
Sämst: Machopunkare från stenåldern som tar sig upp på scenen
Besvikelse: Att de inte spelade den nya låten ”Förena er!”

Foto: Olle Eriksson

Politisk punk med humor

Det är en upplevelse att se Asta Kask. Visst, det är ett riktigt ösigt och bra liveband, men det finns också andra, och kanske viktigare, aspekter som kan och bör framhållas: Främst att det är ett band som ligger nära det ideal som den politiska punken borde, men misslyckas med att, kunna bjuda på oftare: Asta Kask är inte rockstjärnor, de är kompisar, jämlikar. De står förvisso på en scen, men de poserar inte – eller om de gör det är det med glimten i ögat – de skämtar, ler, skrattar. En komisk, och viktig, konsekvens blir att de på punkkonserter närmast obligatoriska machosnubbarna som tar sig upp på scenen för att visa upp sig för publiken, spela fulla och leka rockstjärnor, helt plötsligt bara excellerar i patetisk tydlighet: Ett dylikt beteende kanske kan passera obemärkt hos vissa när bandet som står på scenen själva leker hårda, coola och svåråtkomliga rockstjärnor. Här känns det mer som att en vuxen på allvar försöker spela Rambo på ett barnkalas. Konsertstämning: Asta Kask – Refused 1-0.

Européer ett jävla pack!

Brygghuset är fullsatt. Publiken, en salig blandning av folk i 13- 65 års ålder, bjuds givetvis på klassiker efter klassiker, av vilka antikrigslåten ”Välkommen hem” – med sina närmast obligatoriska, om än spontana, allsångspartier – verkar vara den största favoriten. Men bandet spelar också ett par nya låtar, som skiljer sig lite i stilen genom att vara aningen mer varierade tempo- och arrangemangsmässigt. Stilmässigt ligger de nära Cosa Nostra, det band som ena sångaren Bonni (och bandets tidigare trummis Magnus Bjurén) spelade i under 90-talet. Européer / Jävla pack / Skicka hem dom / Utan snack – ungefär så låter det när Asta Kask med sin karaktäristiska blandning av humor och allvar i den nya låten ”Européer” refrängkommenterar den europeiska flyktingpolitiken genom att vända på begreppen och låta européer bli flyktingar istället för gränsvakter och smygfascister. Det ska också sägas att bandets nye trummis Dadde, 20 år (?) yngre än de övriga, inte gör någon besviken. Det lovar onekligen gott inför den nya skivan som förväntas komma i slutet av sommaren. Foto: Olle Eriksson

Stort band på liten punkscen

Sammanfattningsvis handlar det givetvis om vad man tycker om punk. Men för den som gillar den här sortens musik är det ingen överraskning att Asta Kask bjuder på en kanonkonsert. Tragiskt nog, kan tyckas med tanke på ålder och årtal, är man utan konkurrens Sveriges bästa punkband – eller rockband- över huvudtaget. Det tragiska är inte att man är bäst utan det faktum att det knappt finns en svensk punkscen att tala om längre. Asta Kask spelar sammanhållet och tight, de är trevliga prickar utan divalater – och de har låtar som ofta känns lika aktuella idag som för tjugo år sen. Man slår mot militarism, konsumism, religion etc. helt i linje med det underifrånperspektiv som punken gjort till sitt. Att gå på en konsert med Asta Kask är lite som att få bekräftat för sig att man inte behöver vara en skitförbannad femtonåring för att våga håna makten och konformiteten. Om inte annat fick det undertecknade att vilja låna en garagelokal och börja lira!

Komiskt nog behöver Asta Kasks ”hämnd” inte bara ses som ett bands revansch mot dem som snackade skit om, lurade och förstörde för bandet. Det kan också ses som ett exempel på en radikal musikrörelses revansch på en annan. För ärligt talat: Hur fräsch känns egentligen den auktoritära vänsterns en gång så starka (och självgoda) musikrörelse idag?

Låtlista för nördar:
Ringhals brinner, Inget ljus, Sexkomplex, Lasse Lasse liten, Välfärdens pris, Vill inte vara med, AB böna och be, Dom får aldrig mej, Psykopaten, Psykiskt instabil, Européer, TV:n, Välkommen hem, Attrapper, Det vill jag va, Oss hjältar emellan, Landsplikt, Fänrik Fjun