Hårdrocksfilm?

Metal – A headbangers journey
Sam Dunn
Atlantic Film, 2006

Sam Dunns dokumentär är något så annorlunda som en antropologisk studie för lekmän i hårdrockens historia. Vi får följa Sam Dunn genom historien, med starten i världens första Heavy Metal-gäng Black Sabbath till djävulsrockarna i Norge. De som eldar upp stavkyrkor så gamla att de byggdes som hedniska tempel.

Vi får möta förgrundsgestalter som Sabbaths Tommy Iommi, Maidens Bruce Dickinson. Dee Schneider berättar om gången då han läste lusen av den amerikanska senaten.

Men en av de mera spännande aspekterna är att Dunn diskuterar klass och könsaspekterna. Klass är inte så kontroversiellt. Hårdrock är och har alltid varit arbetarklassens musik. Mera spännande är i så fall könsaspekten. Heavy Metal utgjorde länge sinnebilden för maskulin kultur. Tunga hojar, tung industri, tunga killar och tung metall brukade vara oupplösligt förknippade med varandra.

Sedan fanns ju Lemmy Kilmister som aldrig brytt sig om vad folk tycker. Så han lät Girlschool lira förband på en av Motörheads turnéer. Kritiken mot Lemmy lät inte vänta på sig. Men det var redan kört för genrens värsta manschauvinister. Från att bara varit groupies dök nu tjejgängen dök upp som svampar i jorden.

Men Heavy Metal har sedan åttiotalet kanske varit mindre maskulint än sitt rykte. Alla som minns Twisted Sisters och Mötley Crue vet vad jag talar om. In i rockvärlden kom manliga hjältar i rosa med spetsar. Men där fanns redan Rob Halford, killen som sedan han dök upp på rockscenen 1973 klätt sig i alla de klassiska klichéerna: nitar, tajt läderutstyrsel, skärmmössa, piskor och motorcyklar. Trots det föreställde sig inte fansen honom som homosexuell och några blev verkligen överraskade när han kom ut i början av 1998.