Få kvinnor i
miljöpartiets serie

I krig kärlek och valrörelser är allt tillåtet. Att ge ut serier till exempel. Vänsterpartiet gjorde så till valet 2002. Gudrun comicsinnehöll bland andra Sara Olausson, Charlie Christensen, Martin Kellerman, Jan Stenmark, Åsa Grennvall, och Lena Ackebo. Miljöpartiet har i sin variant inte riktigt den eliten i sitt stall. DHK – det hårdnande klimatet är en samproduktion av den i sammanhanget ganska okända duon Nils Karlsson och Peter Hallin där den senare är tecknaren

Serierna är sex till åtta rutor långa och har tidigare publicerats på miljöpartiet Malmös sajt. För de som följt karaktärerna Abel Ferrara, polisen Claesson och Åke Näsas äventyr kan denna hopfösning mellan pärmar vara förnämlig, speciellt eftersom varje serie är försedd med ett kommentatorsspår som bonus. Varje vänstersida är en dialog mellan Nils och Peter om tillkomsten av serien på högersidan. De sätter den i sammanhang och förklarar karaktärerna något. Ett publiceringsdatum kunde ha hjälpt till lite också kan jag tycka.

Kommentarerna förstärker känslan av att detta är en återutgivning av något tidigare publicerat. Som ny läsare kan jag uppskatta guidningen in i dramat och som gammal läsare kanske jag skulle uppskattat bonusen. Extramaterialet gör det ibland väl värt att köpa en dvd-kopia av en film man sett tusen gånger tidigare.

Seriealbumets innehåll är givetvis politiskt, men inte nödvändigt miljöpartisktiskt om man inte anser medborgarlön är ett typiskt miljöpartistiskt särintresse. Kreatörernas förhållande till mp verkar generellt inte vara helt självklart även om Nils Karlsson kandiderar till kommunfullmäktige i Malmö. Inte en gång, utan flera, lanserar de partiet som ett bögparti även om det är partiet belackare som ligger bakom påhoppen. Eller som parlamentarismens svar på Linux.

I förklaringen till strippen Trygghet lägger Nils upp den borgerliga alliansen som några som vill "göra sjuka människor friska genom att stjäla maten från deras bord".

Vid det laget lägger jag ifrån mig DHK och vågar mig istället på en omläsning av Fabian Göranssons och Liv Strömbergs Dystopia bourgeois tätt följt av Pontus Lundkvists Golfarupproret från fortfarande gällande Galago (2/2006). Mot dessa lysande satirer på borgerliga valsegrar står sig Trygghet lamt. Men att tävla mot något av det bästa som kommit ut i serieväg på länge är givetvis inte lätt.

Peter Hallins tecknarstilen i DHK är enkel och fungerar för ändamålet. Utsvävningar, som porträtt, går väl inte hem till hundra procent, vilket han också kommenterar eftersom porträtten av Ilmar Reepalu skiljer sig allt för uppenbart för att lämnas onämnt. På hans hemsida visar han upp sidor som är bra mycket bättre än vad som visas i DHK.

Men nu till det mest uppenbara. Seriemediet är av tradition ganska mansdominerat (som om det skulle ursäkta något). Det här är dock inte en vanlig serie utan partipropaganda så varför ingen i partiet påpekat bristen på kvinnor är märkligt. Visst kan jag uppskatta att partier vågar släppa den politiskt korrekta partilinjen och inte alltid lansera propaganda som pliktmässigt visar mångfald i sin valrörelse men i det här fallet kan jag inte se att det gynnar mp. Detsamma med den genomgående böghumorn som kan kännas lite passerad. Speciellt eftersom de, som många andra, missar övriga sexuella minoriteter och endast intresserar sig för de homosexuella männen.

DHK är kanske inte politiska serier när de är som bäst, men en valrörelse med seriealbum är en bättre valrörelse än en utan.

Fotnot: 50 spänn kostar albumet. Alla stripar kan okommenterade läsas på Miljöpartiet Malmös sajt annars.