Partigrön blåögdhet

Gustav Fridolin
Från Vittsjö till världen
Ordfront Förlag, 2006

Gustav Fridolin är trots sin unga ålder redan inne på sin sista månad som riksdagsledamot för Miljöpartiet de Gröna. Han valdes in i riksdagen 2002 och har sedan dess representerat, och inspirerat, en hel generation av unga politiker vars drömmar är att förändra världen via politikens absoluta finrum.

Fridolin har inte varit den som nödvändigtvis gjort sig till lags bland sina partikamrater och motståndare utan han har både gett och fått utstå frän kritik i så väl nationella som internationella frågor. Han gick hårt åt statsminister Göran Persson i KU-förhören efter tsunamin och har under sin mandatperiod slagits för lägre löner för landets politiker och mot de hårda asyllagarna. Han är, med parlamentariska mått mätt, högst kontroversiell.

Boken tar fart i den småländska byn Vittsjö där han själv växte upp och dit han mer än gärna återvänder. Han berättar om sina barndomsdrömmar, om att morfaderns värderingar gett honom en solidarisk och jordnära syn på omvärlden. Han berättar också om att den lilla byn som liksom flera andra byar i vårt land nästan helt monterats ner. Affärer, företag och polisstationer stänger i samma takt som byns unga flyr orten för storstaden där livet och framtiden sägs finnas. Samma scener utspelar sig på de flesta håll i världen. Urbaniseringen och dess problematik är ett globalt fenomen i en tid där allt ska vara snabbt, effektivt och kompromisslöst.

Huvudrollsinnehavaren besöker Palestina, Irak, Tanzania, Tijuana och London både som sig själv och som riksdagsledamot (jo, det är tydligen en skillnad där). Vi får möta bekymrade kapitalister, ilskna socialister, slitna horor och fanatiska miljövänner och han reflekterar, diskuterar och byter erfarenheter med ett till synes stort och äkta engagemang. Han skriver närmast hatiskt om den amerikanska invasionen av Irak och Israels hämningslösa och blodiga ockupation av Palestina och han kritiserar världssamfundens ständiga passivitet.

Fridolins bok bygger till stor del på teorin om att världen består av murar som avskärmar och avhumaniserar oss från varandra. Murarna skapar krig och miljöförstörelse och upprätthåller den orättvisa rättvisan i världen. Han frågar sig om det är den rika världen som stänger ute den fattiga eller om den bara stänger in sig själv?

Fridolin syftar på att det är de rika länderna som stänger ute de fattiga, och därmed blir förtryckare, och även om problemet är mycket större än så finner jag det svårt att argumentera mot det påståendet. Men det handlar mer om psykiska, mentala murar än om fysiska. Den senare typen är lättare att riva. Fysiska murar som den på Västbanken eller den som snart kommer att slingra sig längst den mexikanska gränsen mot USA är tillverkade av stål och betong och har därför en mätbar hållbarhet. De psykiska murarna, de murar vi har i oss själva, är svåra att riva menar han. Han talar om en slags global apartheid.

Jag delar flera av hans (konspirations)teorier, framförallt den som vidrör vaccinationsfrågan för Afrikas hiv-smittade, där läkemedelsjättarnas intäkter går före medmänsklighet och solidaritet, och hur den globala rasismen och avhumaniseringen i grund och botten är roten till all ondska. Däremot tycker jag att det saknas konkreta och verkligt hållbara lösningar för de miljöproblem vi står inför och det är något utav svagheten i boken.

Jag har alltid haft en tveksam inställning till Fridolin som person även om den här boken öppnat några nya dörrar. Kanske beror det på hans tro på det parlamentariska systemets demokrati, tron på att politiker skulle ha möjligheten, och den rätta viljan, att göra världen rättvis och ekologiskt hållbar. Går det verkligen att bygga vidare på en värld som så fullständigt tappat kontrollen över sin konsumtion och sin miljöförstöring?

Fridolin verkar vara mer övertygad än jag om den saken. Tveksamheterna blir dessutom tydligare när man vet att han flugit kors och tvärs över världen, mer än vad de flesta av oss hinner med under vår livstid, för att skriva den här boken. På något sätt lämnar det en bitter eftersmak av tanklöshet och dubbelmoral i miljödebatten, något som förvisso inte är särskilt unikt när det kommer till politiker.