Det passar mina ögon

Pontus Lundkvist
Mina Ögon!! Mina ögon!!! 1987 - 2006
Lystring förlag

Hur förflackat påståendet än är kan ingen förneka att det är vi, 0-budgetfilmarna, independentskivbolagen och fansinskribenterna som är frontlinjen. Och en levande undergroundkultur förutsätter ett oförstående förstockat etablissemang. (Mina ögon!! Mina ögon !!! nr10)

Strax innan valet gick Aftonbladet ut med att Reinfeldt framställs som massmördare i en serietidning som LO delar ut till barn på Kolmårdens djurpark. Bakom serien ligger Pontus Lundkvist, står det att läsa. Men Galagos lysande Stoppa borgarna-nummer, där hans bidrag står att beskåda, var knappast nytt den dagen i september då upprörda moderater fick uttala sig i tidningen.

Något annat som heller inte är nytt är Pontus Lundkvists zine Mina Ögon!! Mina Ögon!!!. Det första numret kom ut 1987 och sedan dess har det getts ut i ojämn hastighet till nära dagar. En nyhet däremot är att alla nummer plus tidningarna Fuck, Fuck society och Överklassens knullvanor, som Pontus Lundkvist även ligger bakom, nu hamnat mellan pärmar som ett förnämligt samlingsverk på friska 528 sidor. Den sistnämnda, Överklassens knullvanor, gavs ut 1993 och såldes aldrig utan delades bara ut till främlingar.

Pontus Lundkvist har annars främst gjort sig känd som serietecknare, nollbudgetfilmare med filmer som Nazi Shitlovers och Phantom miscarriage på sitt samvete och musiker. Nu spelar han i bandet Testbild.

I boken får man följa en tidningens utveckling från en ungdomlig skitnödighet, om än välskriven för sin scen, till engagerade skildringar av den hyfsat vuxne Pontus Lundkvists särintressen. Med åren tar texterna mer och mer utrymme av sidorna och mellan recensioner och intervjuer överraskar de korta nedslagen i vardagen. Genomgående finns vurmen för självmarginalisering från ett liknöjt småborgerligt etablissemang och redan i förordet känner han sig nödgad att föregå kritiken om förräderi och utsäljning i samband med utgivandet av boken.

Mömö i klump, som bok, tangerar det navelskådande som så vanligt för självbiografiska debutantförfattare. Men precis som kompisen författaren Johannes Nilsson balanserar han in på rätt sida av mållinjen eftersom hans historia faktiskt fascinerar, om än kanske främst genom hans språkliga skärpa.

Även om Pontus i en intervju i tidningen Sticklämnar lite öppet för ett kommande nummer av zinet i en avlägsen framtid kan man inte annat än se praktverket som ett bokslut över en passerad era, speciellt om man ställer den i hyllan bredvid Lystrings Fanzinerad som gavs ut i slutet på 2005. Den ensammas stilla exhibitionism får väl numera sitt utlopp i otalet bloggar som fyller ut Internet. Mot detta är det ett privilegium att följa Pontus Lundkvists resa från åttiotalets mitt tills i dag.