Istället för
traditionell må bra-film

För mig räcker det inte att känna igen mig i en film för att tycka om den. Jag känner inte igen mig i Hard Candy, utan det är den psykologiska nerven i filmen som gör den till en riktig pärla. Hard candy betyder underårig på webbspråk. Och det är en träff via nätet som inleder storyn.

Första greppet för att lyckas med en ramberättelse om en man som dejtar en underårig tjej är förstås att inte göra honom till ett gubbslem - som ingen ser sig själv - eller störd nörd. Jeff är en fotograf med snygg yttre stil och koll på trender - en ganska soft typ. När Hayley flirtar med honom bromsar han med att han måste vänta fyra år på henne. Men Hayley vet mer än honom och det är anledningen till att hon söker honom på nätet.

Regissören David Slade låter förstås det manipulativa psykologiska spelet mellan 14-årig Hayley Stark (Ellen Page) och 32-åriga Jeff Kohlver (Patrick Wilson) utspela sig i avgränsat rum – i Jeffs villa.

Väl hemma hos Jeff inleds manipulationen och den skenbart naiva Hayley utför en väl planerad hämnd för våldtäkt. Det är en iscensättning av hämnd där gränsen mellan förövare och offer tänjs och gör oss förvirrade. Det spelas på vårt hämndbegär och för dem som har pung kan det bli obehagligt. Min kompis H tyckte det sved i kulorna. Men berättelsen görs till mer än en ursinnig planerad hämnd. Den ger oss en psykologisk dragkamp, ett raffinerat spel och ett slagkraftigt feministiskt ställningstagande.

I filmen Shortbus, som fortfarande går att se på bio, berättas handlingen till stor del genom sex som sätter oss i möten med längtan, lust, ritualer, vilsenhet, bekräftelsebehov, ofullkomlighet, ångest och uttråkning. Med en del komiska inslag och ett slut med lättnad och glädje.

Stockholms filmfestival har ofta en ”sensationsskapande” film med ”verkligt” sex på duken som mediemagnet. I år blev det Shortbus, trots att regissören John Cameron Mitchell att hans avsikt inte är sensation. ¹ Han har lyckats göra en sexkomedi utan flåsiga och förutsägbara skämt där sexscenerna blir självklara.

Det börjar med en animation av Manhattan och Brooklyn. Redan där får jag vibbar av konstfilm, som jag sett många av under mina år i konstkretsar. Men för att vara konstfilm har Shortbus ett befriande enkelt, okonstlat tilltal, som också lyckas bli lite queert. Det ges blinkningar till Andy Warhol och humoristisk spark mot Giuliani, förre borgmästaren i New York, för sin sexmoralism. Vi ser också sexkonsumtion som tidsfördriv eller som trivialt måste och hur det kan påverka vårt känsloliv.

Huvudscen är klubben Shortbus, ett rum för glädje, lust, sökande, tröst och framför allt social trygghet. Vi förflyttar oss mellan slutna rum utan transportsträckor, vilket förtätar storyn. Lägenheten där de trevliga James (Paul Dawson) och Jamies (PJ de Boy) försöker få liv i sitt sexliv med unge Caleb (Peter Stickles). De båda James tar oss till Sofia (Sook-Yin-Lee) i hennes arbetsrum för familjerådgivning. Sofia är fixerad vid ett mentalt sökande efter orgasm och blir vår ledsagare till klubben Shotbus, där hon tittar hon in i olika rum, där ett av dem fylls av en hög knullande kvinnor, män och trans, som blir en idé om sexualitet, mer än porrens gruppsex.

Skådespelarna är nya ansikten för svensk publik, men några av oss känner igen Daniela Sea (Moira/Max i L-Word) och J.D. Samson i Le Tigre, som säger varsin mening.