Inte så superhot night

Sahara Hotnights
KB, Malmö
6/5

Intervjuer med Sahara Hotnights har alltid varit ett tragiskt mått på hur illa det är ställt med den feministiska medvetenheten hos svenska journalister. Det går inte en intervju utan att det ska påpekas att de är "tjejer", ett "tjejband", att de förlöjligas eller att de på annat sätt inte uppmärksammas för vad de gör utan för vilket kön de har.

Som en intervju i en av gratisblaskorna för en tid sedan, där reportern undrade hur man skulle kunna veta vem som var vem i bandet eftersom de växlat hårfärg. Hade någon frågat Asta Kask: "Jaha och hur fan ska man känna igen er nu då, för femton år sen hade bara en av er gubbmage, nu har ju alla det?". Eller en intervju i Sydsvenskans fredagsbilaga, som handlade om allt annat än deras musik, frågor som gjorde intryck av att reportern pratade med ett litet barn.

Extra tragiskt är det för att Sahara Hotnights är ett av Sveriges bästa rockband. Den här gången på KB lyckades de tyvärr inte manifestera detta. Det kan bero på den rätt loja publiken, men Sahara Hotnights verkar lite sega och trötta, i jämförelse med när jag sett dem tidigare.

Det är bara vid några få tillfällen som bandet blixtrar till i energichocker, och publiken med, och det är i klassikerna "Drive dead slow", "Quite a feeling" och "Hotnight Crash", samt i diskodängan "Cheek to Cheek" från nya skivan.

Trots allt en hyfsat bra spelning, men det kan bli så många gånger bättre.