Så tänker de autonoma

Deltagänget
Salka Sandén
Vertigo Förlag, 2007

"Åhnej", var min första tanke när jag hörde talas om boken, "nu är det ännu en som lämnat rörelsen och i efterhand ska ta avstånd från den, denna gång genom en självbiografisk roman". Vilken fullständig missbedömning det visade sig vara. Salka Sandéns "Deltagänget" är något helt annat. Det är förvisso en självbiografisk roman, så mycket var korrekt. Eller nästan korrekt. Den är ett sammelsurium av fakta och fiktion, med fingerade namn på alla kamrater. Något annat hade varit otänkbart. Sandén beskriver själv i förordet hur hon satt ihop berättelserna utifrån typsituationer och typfigurer. Eventuella överenstämelser med verkliga personer eller verkliga händelser kan i vissa fall vara sanna - i vissa fall inte.

Anarkist och anifascist på 90-talet

Men "Deltagänget" är ingen "ta avstånd-roman". Tvärtom. Hon beskriver tillsynes fullständigt utan någon ånger åren från uppväxten i förorten till Göteborgskravallerna 2001. Salka Sandén är en uppväxande anarkistisk och antifascistisk aktivist under 90-talet och den växande antifascistiska rörelsen - ett 90-tal där även den nazistiska rörelsen vädrade morgonluft i kölvattnet av bland annat Ny Demokratis framgångar.

Sandén fick ett brutalt politiskt uppvaknande när hon som 16-åring deltog i ockupationen av "Borgen" i Malmö, ett squat som stod ut ett halvår 1990. Efter att polisen stormade kallades hon "järnrörskvinnan" i medierna, för att hon hade ett järnrör i handen när polisen stormade in i det rum där hon befann sig.

Nyanserar bilden av militanta autonoma

Sandéns berättelse är fantastisk för att den nyanserar den bild som alltid kablas ut i medierna av autonoma, särskilt organiserade antifascister. Att de skulle vara iskalla, maskerade våldspsykopater som föraktar svaghet och egentligen är något slags fotbollshuliganer med en slöja av politisk retorik. Kort sagt: en spegelbild av nazisterna ungefär.

I "Deltagänget" möter vi något som är ljusår närmare verkligheten; en rörelse av helt vanliga människor, som är modiga ibland, rädda ibland, känner skräck, gråter och samtidigt orkar kämpa vidare tack vare den inre samhörigheten, solidariteten från och lojaliteten med kamraterna.

Problematiserad inställning till våld

Vi möter även en problematiserad inställning till våld. Här finns - precis som i verkligheten och till skillnad från mediebilden - få våldspsykopater, men desto fler som resonerar som en av huvudpersonens vänner: "Antifascistiskt arbete är inte fint, inte roligt. Men det behövs. Det är som att gå ut med soporna. Man kan skita i det, men till slut blir det helt outhärdligt att bo i huset".

Våldet är nödvändigt ibland, ibland oundvikligt. Men det är inte ett medel som vilket annat i den politiska kampen. Det finns en rädsla för hur användandet av våld ska förändra utövaren och brutalisera aktivisternas känsloliv. Det är en värld av tänkande, kännande individer vi vill ha, inte ett gäng känslolösa robotar.

Klartänkta tydliga politiska motiv

Sandén visar tydligt att våldsanvändandet har klartänkta, tydliga motiv - må så vara inte alltid. En av boken största förtjänster är att rent allmänt lyfta fram hur politiserad den autonoma rörelsen faktiskt är, stick i stäv med mediebilden av den som bestående av ett gäng slagsmålssugna huliganer utan analys.

"Deltagänget" är en unik skildring av den autonoma rörelsen inifrån. Även om den handlar mest om rörelsen före Göteborgskravallerna så känns det mesta igen i dagens rörelse. Samma problem, samma tankesätt. Samma vanliga människor men med en stark politisk övertygelse, ett bristande tålamod med en sjuk kapitalistisk värld och en samling politiker som är antingen clowner eller rena fascister. Och framför allt en ambition att i konkret handling gör något åt saken.