Laleh, det kan vara så
mycket bättre

Laleh
Way Out West, Slottsskogen, Göteborg
10 augusti 2007

Foto: Elin Schwartz

Lalehs musik för mig är mystik. Det är en varm sommardag där solen aldrig går ner eller en mörk natt med norrsken över himlen. Det är musik att dansa sig lycklig till, det är musik att gråta till och det är jävlaranammamusik med en tro på en annan värld.

Jag hade aldrig sett Laleh live innan.

Under konserten på Way out west infann sig inte mystiken. Molnen hängde tunga och bara väntade på att tömma sig på regn, likt en seg söndagseftermiddag. Och lika såsig var publiken. Loja applåder, ingen rörelse.

Kanske var det inte Lalehs fel. Hon sprudlade av energi – om än dämpad sådan. Och en glad överraskning var när en kör kom in på scenen.

Men det var någonting som fattades. Den där känslan av någonting mer, en bubblande susning i magen, drömmar om kärlek och politik. Den kom aldrig. Avsaknaden av ljusshow och respons från publiken gjorde konserten väldigt platt. Som om Laleh stod i en tvådimensionell platt-TV.

Andra sa att detta var precis vad de hade väntat sig. Att Laleh gör sitta-och-ta-det-lugnt-musik och att hennes framförande var fint. Men jag hade väntat mig så mycket mer.

Efter ett tag tog kören varandra i hand och dansade av scenen. Istället för att inspireras och börja dansa gick många från konserten. De trodde att den var slut. Men Laleh hade två låtar kvar att spela.

Jag vet inte varför det inte stämde. Kanske var det vädret, kanske den nya festivalen vars besökare ännu inte funnit varandra, kanske hade fel låtar valts ut. Kanske för att hyllade låtar som Live tomorrow spelades i för lugnt tempo och kortades av? Eller så är det precis så här som Laleh brukar framträda. Kanske är hennes musik just sitta-och-ta-det-lugnt-en-söndag-musik som lämnar en med ett litet leende men med en känsla som glöms så fort man hör en annan konsert?

Jag vill inte tro det.

Det var något som inte klaffade den här gången, men, Laleh, jag är säker på att det kan vara så mycket bättre.