Om en konsert kunde
förändra världen

Manu Chao
Way out west, Slottskogen, Göteborg
Fredag 10 augusti

Glada dansanta toner blandat med ett tungt politiskt budskap, det är Manu Chaos lyckade koncept. Konserten på Way out west i Göteborg är inget undantag.

"Infinita tristeza, infinita pobreza." Oändligt vemod, oändlig fattigdom. Manu Chao trollar i alla fall bort vårt vemod redan efter det första ackordet. Vi är inte längre i ett regnigt Slottskogen, vi är på en bakgata i Latinamerika, vi är på en spansk strand och ser solnedgången, vi bestiger ett berg och vi går i ett hejdundrande demonstrationståg. Allt på en gång. Kampen är här och alla är här. Todo el mundo.

Det är precis det här som publiken har väntat på. Nu börjar det. Vi stampar, klappar, sjunger, viftar, dansar, skriker. Sätter marken och världen i gungning. Och mest av alla rör sig Manu Chao och hans band. Som studsbollar upp och ner. Som ett 50-talsrockband fyra steg bakåt och sedan fram till scenkanten allihop för dra av de hårdaste ackorden och hoppa rakt upp. Få luft under fötterna och vingar på ryggen.

– Sube! ropar Manu Chao.

Ett spanskt ord som saknar direkt svensk motsvarighet men som sammanfattar konserten väldigt bra. Trissa upp, driv upp i höjden – om fart och takt. Öka! Höj!

– Sube!

Skivornas något lugna låtar drivs upp till ett galet tempo, och när det inte borde vara möjligt att öka takten, höja ljudet, öka känslan, cuando no sea posible subir mas, så voltar hjärtat ett extra varv. Manu Chao och hans band visar inga begränsningar. Ändå finns den där fingertoppskänslan, finessen men ändå enkelheten kvar.

Alla av de allra bästa låtarna; Clandestino, Mr Bobby, Me gustas tu och Desaparecido spelas. Vissa bitar i korta versioner som för att vi verkligen skall få höra allt. Inte en låt, inte en viktig tanke får försummas.

Att publiken är nöjd och vemodet försvunnet är det ingen tvekan om . Men hur var det med fattigdomen? Den hade envetet etsat sig fast. Hur tillgodogjorde sig publiken det politiska budskapet?

– I'm so sorry for these politicans who fight violence with violence, passar Manu Chao på att flika in mellan två låtar. Fight the politicans who fight the violence!

Uttalandet möts av jubel.

"Dia Luna...Dia Pena." En låt om att inte vilja gå upp på morgonen för att allt verkar vara meningslöst, avslutas omvänt.

– Idag ser jag meningen, idag ser jag lösningen! Proxima estacion esperanza!

Och med all den energi som både Manu Chao, hans band och publiken sprudlar av känns det faktiskt som att det finns en lösning. Som att vi faktiskt kan bli av med fattigdomen på samma vis som vi blev av med vemodet. Som att el Clandestino, flyktingen, som har gett namn åt en av Manu Chaos mest hyllade låtar, faktiskt kan få känna trygghet. Som att hoppet faktiskt finns på nästa station, eller kanske rentav denna.

Bara vi i publiken inte nöjer oss med att dansa utan liksom Manu Chao lyckas blanda dansen med politik. Bara vi tar med oss kampen för rättvisa vidare ut i natten och ut i världen.

Då kan nog en konsert förändra världen.

Foto: Elin Schwartz