Sluddrande Shane behöver
inte be om ursäkt

Konsert, The Pogues
Way out west, Slottsskogen, Göteborg
10 Augusti 2007

The Pogues fick avsluta första dagen på göteborgska Way out west. Förväntningarna på de folkpunkrockande ikonerna var minst sagt skyhöga. I synnerhet då en livs, eller i varje fall halvt levande Shane MacGowan skulle närvara. Men infriades förväntingarna?

Å ena sidan skulle det här kunna påstås vara en halvkass eller till och med riktigt dålig spelning. Bandet borde kanske anstränga sig mer, spela renare, vara mer entusiastiska och publikflirta mer. Shane är pinsamt full, sluddrar fram orden (ibland fel ord) och vinglar omkring på scenen. Tillråga på allt är mellansnacket obegripligt. Jag kan fortsätta ett tag till.

Men allt är precis som det ska. The Pogues är sönderfestade och ärrade. Det har gått tjugofem år sedan start. Tjugofem år fyllda av uppbrott, inbördes kriser, alkohol- och drogproblem, allmänt hårt leverne och tjugofem år av åldrande. Det sätter sina spår. Därför borde inte kvällens spelning överraska. Men utöver åldrade och ärrade så är The Pogues också hyllade, älskade ikoner. De har banat väg för och inspirerat många, även utanför den irländska folkpunkscenen. Speciellt Macgowan har hyllats som poet och låtskrivare. Och om vi inte har förstått varför tidigare så gör vi det nu.

För det är nostalgi och känsla. The Pogues låter tunga klassiker som "Dirty old town", "The Sunny side of the street", "Streams of whiskey" och "Dark streets of London" avlösa varandra. MacGowans släpiga röst och sluddrande toner ger orden eftertryck och en känsla av ruffighet. Det ruffiga, oslipade ger det splittrade intrycket av något ganska fult men samtidigt underbart vackert.

– Put on your dance shoes! gurglar MacGowan genom tandlösa rader, klunkar i sig mer öl och avfyrar ett "Aaaahhh!"

Publiken vrålar "aaahhh!" tillbaka, sätter på sig sina fiktiva dansskor och röjer loss till dansanta toner. Få kan stå still, men de som lyckas hjälper istället till med texterna. För en överförfriskad poet och ikon som MacGowan kan behöva lite hjälp på traven.

Tyvärr så försvinner mycket av det övriga mellansnacket i ett otydligt mummel. Men efter en riktigt bra avslutad "Fiesta" tycker jag mig ändå höra ett:

– My name is Shane and I'm sorry. Cheers!

Men be om ursäkt behöver de inte göra, The Pogues. Inte för sin sårbarhet eller bräcklighet, inte för de sargade kanterna och inte heller för det så fult vackra. För The Pogues är The Pogues och ikväll är det på riktigt. Ikväll lindas ingenting in.

Foto: Olivia Jobs