Tragik med
fingertoppskänsla

The Tarantula Waltz
The Tarantula Waltz
National 2007

Det här är en rakt igenom svart skiva. The Tarantula Waltz befinner sig i det förflutna. Emellanåt är det så mörkt att jag som lyssnare växlar mellan att fly undan eller att fastna, tyngas ned och inte veta riktigt vart jag skall ta vägen.

Cello, akustisk gitarr, piano, banjo. You name it. Till det gripande texter som får liv genom tjugotvååriga Marcus Svenssons behagliga röst. The Tarantula Waltz ger intrycket av att vara bra många fler än den trio de faktiskt är.

Foto: Electric moonshine production

Speciellt är det när melodierna får ta plats som låtarna tindrar till och berör. Som i "Where I end and you begin" där Frida Jasmins cello, istället för att pocka på uppmärksamhet, förstärker den vemodiga känslan och framhäver orden.

Depressiva "He was found in the garage" som i mångt och mycket är ett självmordsbrev lämnar efter sig en klump i magen.

Att Marcus Svenssons röst står sig visar han i "Thank you for the blues". Här ger han varje ord dess rätta eftertryck. Stillsamt avskalade "Everything unfolds" och avslutande "Lovely" är även de favoriter.

Risken är annars att så pass lugna skivor som denna blir monotont sega och trista. Men med några få undantag så blir The Tarantula Waltz varken anonym eller långsam.

Undantag, ja. Vissa låtar gränsar ändå till anonyma. Inledande "Two Arrows" känns ganska platt och inte lika känslomässigt påträngande som övriga låtar. Akustiska "Shakin' ground" skulle lika gärna kunna vara något av José Gonzales som The Tarantula Waltz för övrigt har många likheter med. Dock ingen dålig artist att jämföras med och det är heller inte låten.

Det märks att The Tarantula Waltz har spelat under några år. Det är genomarbetat och trion verkar ha funnit en trygg plats inom Americanascenen. För Marcus Svenssons skull hoppas jag att nästa skiva blir gladare. Själv har jag inte fått nog av vemod. Ge mig gärna ytterligare en till halvtimma att tyngas av, fly undan från eller bara vara närvarande till.