Språkets betydelse för
självbilden

Rickard Jonsson
Blatte betyder kompis
Ordfront, Stockholm, 2007

Precis som socialantropologen Fanny Ambjörnsson har forskaren Rickard Jonsson har valt att studera en grupp högstadieelever där alla har samma könsidentitet. Han följer under ett år några killar i en högstadieskola i en förort i Stockholm. Metoden medföljande observation innebär att han skriver in sig själv i samtalen med killarna.

De kallas killarna i ljusgården (deras samlingsplats). Alla utom en är blattar, som de själva kallar sig och den svenske killen i gänget blir hedersblatte. Det är inte att de kallar sig blattar eller ses som invandrarkillar som är avgörande för Jonssons val att följa dessa killar. Det är för att studera hur etniska gränser skapas och gränsen i denna studie görs genom språket. Men när det samtidigt handlar om maskulinitet kan läsare läsa det som att så gör blattekillar maskulinitet. Så är det inte, utan Jonsson väver in hur maskulinitet görs i en skolmiljö på högstadiet där det outtalat antas att alla upplever sig som heterosexuella.

Men tillbaka till huvudlinjen – språket. Den senaste mediedebatten om språkvård lanserade Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, som kallade förortsslagen för blattesvenska och kräver mer svenskundervisning. Journalisten Åsa Mattsson hänger på och dissar förortsslangen för att den är ”full av sexism, våld och homofobi”. De fick svar på tal bland annat av tidningen Gringo och författaren Alejandro Leiva Wenger. Denna och liknande debatter tillsammans med läroplaner och värdegrundsarbete i skolan ses som en fond för den studie Jonsson gör.

I Witt-Brattströms svar på kritiken skriver hon: ”Jag visste inte att språkfrågor fyller människors vardag och är avgörande för deras självbild.” Det är precis konstruktioner av självbilder genom språket som Jonsson uppmärksammar. Att göra självbilder växelspelar med tilldelade grupptillhörigheter Han återberättar hur killarna i studien använder språket på olika sätt beroende på när och var de är och silar det genom teorier om performativitet (tal, kropp, rörleser), identitet och maskulinitet. Jonsson ser språket som ett verktyg för ”en förståelse om vem ”vi” eller ”andra” är”.

Att göra genus vävs in i att göra sexualitet. Att göra maskulinitet är att göra heterosexualitet. Det märks i språket genom vad några kallar fula ord. Det sättet att använda språket ingår i en process av förväntningar i samhället. Så vad är det då för strukturella mekanismer i skolan som hindrar att se språket som något mer än ord? vad det är i skolan (och samhället runtomkring) som gör att tankeglapp man inte tänker efter att vi alla pratar olika och intar olika ”roller” i olika sammanhang. Döljer fixeringen vid ”fel” sätt att prata ett sätt att skilja människor åt?

Skolan är inte en isolerad värld och det som Jonsson tar fasta på är hur språket diskuteras och förklaras i samhället och hur kategoriseringar görs i samhället. Föreställningar av ”invandrarkillar” spelar in i Jonssons analys, men det han vill poängtera är att språket gör etniska gränser. Språket är aktivt och det ingår i hur makt och kunskap samverkar.

Jonsson ställer sig också bakom ståndpunkten att diskriminerande ord inte kan lagstiftas bort. Han ger exempel på lektioner där lärare tar upp ord som inte ska användas, till exempel blatte, och det är just i det sammanhanget Nejib säger till läraren ”blatte betyder kompis för mig”. Jonsson förklarar logiken i vad vi gör med ord i olika sammanhang, men ser samtidigt problematiken att nedsättande ord inte enkelt kan tas tillbaka av enskilda individer.