Världskapitalismens
blodiga segertåg

Naomi Klein
Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott
Ordfront förlag, 2007

Författaren och journalisten Naomi Klein har inte gjort sig känd för att förespråka några särskilt radikala samhällsförändringar. Istället har hon koncentrerat sig på att enträget angripa världskapitalismens olika stöttepelare.

Hennes förra bok, kioskvältaren No Logo, handlade om multinationella företags skrupelfria vinstindrivning och var visserligen full av exempel och fotnoter, men det var egentligen bara den sista delen av boken som väckte mitt intresse. Där radade hon upp exempel på hur kreativa människor konkret bar sig åt för att stoppa företagens framfart.

Chockdoktrinen är betydligt mer spännande, rätt igenom. Dokumentationen är, som vanligt, väldigt ambitiös.

Privatiseringar, avreglerade marknader, offentliga nedskärningar

Den beskriver hur den högerideologiska flodvågen har svept med sig marknadsliberala samhällsförändringar världen över, i form av privatiseringar, avreglerade marknader, nedskärningar i stat och kommun, och ett ökat livsutrymme för de rika - på de fattigas plågsamma bekostnad.

I början av boken skriver Naomi Klein om psykologiska experiment som nordamerikanska forskare och underrättelsetjänster har utfört på människor. Det var just under ett extremt, våldsorsakat chocktillstånd som de mänskliga försökskaninerna bedömdes vara som mest mottagliga för förändringar i tankar och beteenden.

Storskaliga experiment på människor utfördes under USA:s smutsiga krig i Indonesien och Latinamerika på 1960-, 1970- och 1980-talet.

Laboratoriet Chile

Det första moderna laboratoriet för att använda trubbigt våld för att driva igenom ekonomiska förändringar var när Chiles folkvalde ledare Salvador Allende störtades och ersattes av diktatorn Augusto Pinochet 1973. De ekonomiska idéerna kom från Chicagouniversitetets högerradikala ekonomer.

Orlando Letelier från den folkvalda regeringen lyckades fly till USA. Innan han mördades där av juntans agenter kommenterade han att "'Chicagopojkarna', som de brukar kallas i Chile, övertygade generalerna om att de kunde komplettera de brutala metoder som militären behärskade med de intellektuella resurser som den saknade".

Brutaliteten tog sig uttryck i att oliktänkande kulturpersoner, ekonomer och andra, torterades, mördades, fängslades, eller helt enkelt "försvann". Många fler lyckades fly, bland annat till Sverige.

Pinochets första tid vid makten kantades av en rad ekonomiska misslyckanden. Arbetslösheten och utlandsskulden sköt i höjden och landet drabbades av en sprucken spekulationsbubbla.

Det var först på 1980-talet, när Pinochet förstatligade en rad företag, som ekonomin började ta fart, skriver Naomi Klein. Men det skedde samtidigt som inkomstklyftorna ökade. Fortfarande är Chile ett av världens mest ojämlika länder.

Modellen sprider sig

Den chicago-chilenska kombinationsmetoden spreds sedan till diktaturerna i grannländerna och sedan vidare världen över. I diktaturens Kina krossades protesterna mot regimen och det ekonomiska programmet bland annat genom massakern på Himmelska Fridens Torg, berättar Naomi Klein.

Protestorganisatören Wang Hui skriver i en bok som citeras i "Chockdoktrinen" att arbetslösheten, lönesänkningarna, avskedandena och prishöjningarna som uppstod i samband med de ekonomiska reformerna var "katalysatorn till den sociala mobiliseringen 1989".

I Ryssland var det president Boris Jeltsin som drev igenom impopulära ekonomiska reformer som åtföljdes av en ekonomisk och social katastrof. Han mötte motstånd från demonstranter och det folkvalda parlamentet, vilka han brutalt kväste med bland annat stridsvagnseld.

Under Sydafrikas ekonomiska kaos efter apartheidssystemets fall, såg sig den på pappret vänsterinriktade befrielserörelsen ANC tvungen att låna pengar från internationella finansinstitutioner. Villkoret var en marknadsliberal omstöpning av politiken, vilket ANC accepterade. Klyftorna mellan fattiga och rika har därefter cementerats.

I vissa fall, som på Sri Lanka och Maldiverna efter tsunamin eller New Orleans efter orkanen Katrina har det varit naturkatastrofer som har svept bort de fattigas tillgångar och försett de rika med en ny möjlighet att ta attraktiva, kustnära områden i anspråk för lyxkonsumtion.

Ett annat nutida exempel är Irak, som efter invasionen 2003 har påtvingats en ekonomisk chockterapi samtidigt som arbetslösheten har nått över 60 procent. Återuppbyggnaden och övrig produktion har slumpats ut, ofta till stora USA-företag som Halliburton och Bechtel, med goda kontakter i Bush-regimen.

I likhet med "No Logo" avslutas "Chockdoktrinen" med ett avsnitt om en utveckling som sker i en helt annan riktning än vad som beskrivs i resten av boken. Den handlar främst om Latinamerika, där många makthavare och stora delar av befolkningen har blivit "immuna" mot chockerna och numera för en vänsterinriktad ekonomisk politik som syftar till att omfördela tillgångar från rika till fattiga.

Varierande mottagande

Kritiken mot boken har inte låtit vänta på sig. En del av den är befogad. Naomi Klein lyckas inte skilja mellan nyliberaler och nykonservativa, trots att de i själva verket, ideologiskt sett, skiljer sig åt på ett liknande sätt som syndikalister skiljer sig från partitrogna kommunister.

Att Chicagoskolan och ekonomiprofessorn Milton Friedman har ett finger med i allt som påstås i boken är lite svårt att tro. Arkitekterna bakom det svenska marknadsliberala systemskiftet har exempelvis främst varit svenskar med inhemska ekonomiska intressen.

Naomi Klein skriver:

"Denna bok vänder sig mot den centrala och mest omhuldade tesen i den officiella historieskrivningen – att den avreglerade kapitalismens segertåg är frihetens segertåg, att de frisläppta marknaderna går hand i hand med demokrati. I stället kommer jag att visa att denna fundamentalistiska form av kapitalism alltid har varit beroende av brutalast tänkbara våld, som har drabbat den kollektiva samhällskroppen såväl som oräkneliga individuella kroppar".

Varken bokens grundtes eller den åsikt som den argumenterar mot stämmer in på Sverige. Nog för att den svenska staten har misshandlat, fängslat och beskjutit demonstranter, flyktingar och andra under vägen mot marknadens pyramidvälde.

Men det går lätt att tänka sig bra mycket brutalare former av våld som skulle ha kunnat användas för att bokens grundtes skulle ha varit uppfylld.

Någon chock har inte heller varit nödvändig för att föra den så kallade alliansen till makten i Sverige. Det var tillräckligt med en klantig, toppstyrd och ideologiskt bortsprungen socialdemokrati i statsledningen för att det skulle ske. Och de förändringar som pågår just nu ligger inte långt ifrån 1990-talets när det gäller takt och omfattning.

Samtidigt har denna förändring knappast heller inneburit någon skjuts framåt för de breda folklagrens inflytande över samhällsmakten hittills.

Oavsett om det har varit kinesiska fåtalshärskare på obestämd tid eller svenska fåtalshärskare på fyraårsvikariat som har genomfört marknadsliberala reformer, så har förändringarna skett helt oberoende av befolkningens åsikter om dem.

"Chockdoktrinen" har fått en del positiva bemötanden bland recensenter, både i svenska tidningar och i utländska, som New York Times och Guardian. Den sistnämnda tidningen drog dessutom igång en intressant debatt om boken.

Historieförfalskning?

Till de svenska kritikerna mot boken hör de liberala tungviktarna på magasinet Neo, som skriver om författaren att "hon är både snygg och arg".

Näringslivets tankesmedja Timbro ordnade härom månaden ett omskrivet seminarium om boken och hyrde in den påstådde vänstermannen Boris Benulic, känd från bland annat tidningen Metro, samt Johan Norberg från den amerikanska ideologifabriken Cato Institute.

Inför en jublande publik anklagade Johan Norberg Naomi Klein för bland annat "historieförfalskning" när det gäller avsnittet om Kina.

Den kritiken har hon åtminstone delvis bemött ett par månader tidigare på Guardians hemsida. Det är inte bara hon som påstår att det folkliga missnöjet i Kina 1989 till stor del grundade sig i ett missnöje med sviterna efter marknadsliberala ekonomiska reformer, utan även två kinesiska protestledare från den tiden, och dessutom George Washington-universitetets National Security Archive, som samlar avhemligade dokument från USA:s myndigheter. Debatten om Kina lär alltså fortsätta.

Friedman ond tå

En annan ond tå hos kritiker i olika länder gäller nyliberalernas ärkeängel Milton Friedman, som Naomi Klein påstås citera felaktigt, eller ur sitt sammanhang. Milton Friedman, hävdas det, gav exempelvis inte bara råd åt Chiles högerdiktator Augusto Pinochet, utan åt en lång rad regeringschefer, inklusive vänsterdiktatorn Deng Xiaoping i Kina.

Men, gör det verkligen saken bättre? Oavsett om Milton Friedman såg de blodsbesudlade diktatorerna som "nyttiga idioter" för att föra en "nödvändig" ekonomisk politik i länderna, eller om han helt ärligt trodde att diktatorerna faktiskt skulle falla om marknaden fick bli fri, så var han ändå i högsta grad delaktig i att pracka på brutalt förtryckta befolkningar ett kännbart ideologiskt program – som undersåtarna hade små möjligheter att påverka.

Ett citat i boken som få kritiker förnekar handlar om att Milton Friedman och hans fru Rose 1998 menade att USA-presidenten Richard Nixon hade "en fantasifull och på det hela taget effektiv utrikespolitik".

Detta alltså sagt om presidenten för efterkrigstidens mest krigiska stat. Till denne krigsförbrytares illdåd kan räknas Vietnamkriget med 3,4 miljoner döda vietnameser, planer på att kärnbomba Vietnam, liksom invasioner och omfattande bombkampanjer i Laos och Kambodja.

Många andra människor (exempel borde vara överflödiga) har upprepade gånger brännmärkts i den svenska dagspressen för betydligt lindrigare saker än att ha assisterat diktatorer och uttryckt stöd för grova krigsförbrytare.

För att återgå till boken, så borde den numera framstå som ännu mer läsvärd efter alla heta känslor och debatter som den redan har väckt på så kort tid. Den är relativt strukturerad och lättläst med tanke på att den omfattar hela 679 sidor.