Hämnas med konst

Mellan fyra öppna väggar presenteras fotografier på en mamma och en pappa. Ibland iklädda hundmask och kaninöron, ibland som döda kroppar lämnade utomhus. På den fjärde väggen rullar en videoserie med människor som jagar varandra, sparkar, eller sitter vid någon som dör på sjukhussängen.

Jag har sett konst där någon hängs ut (Santiago Sierra), exploateras eller blir objektifierad (Pål Hollender). Men i Aidas verk är inte exploatering det första jag ser. Trots att textverket sitter på utsidan av de fyra väggblocken, passerar jag den. Istället blev jag fångad av Aidas pappas bleka ansikte som stirrar tomt framför sig. Ett färglöst ansikte med mörka ringar under ögonen.

Innan jag läser texten är det en serie med människor som är representerade i olika scenarion. Foton och videor, alla verkar vittna om våld och död. Scenerna i fotona verkar vara nyckeln till något symbolspråk som gestaltas i foton på en man och en kvinna och samma symbolspråk återkommer i videoverken, med den skillnaden att det många fler människor i dem. Människor som dansar, dör, simmar, drunknar, springer, jagar varann, och ingen av de personerna verkar vara återkommande. Alla scenarion känns teatrala, med sminkning, väl producerade foton, och steadycam. Personerna framstår för mig relativt godtyckliga då de verkar vara tagna helt ur ett naturligt sammanhang.

Då jag läsar texten förändrades givetvis hela utställningen. Jag får reda på att Chehrehgoshas gestaltar en hämnd på sina föräldrar genom att fota dem som döda, upptryckta mot väggen, och med hundhuvud. Jag föreställer mig att videorna visualiserar Aida Chehrehgoshas i olika åldrar, i kaosliknande och våldfyllda drömvärldar. Jag grubblar ganska snart över huruvida hennes föräldrar varit medvetna om vilket verk de blivit delaktiga i. Och jag grubblar därnäst över vad jag blivit delaktig i. En privat familjetragedi? En hämndaktion? En hämnd som blir fullbordad genom publikens deltagande. Ändå befinner jag mig inte mitt i hämnden, utan i ett galleri, och det är konst. Som publik, och medel i aktionen, blir jag ändå satt i relation till Aida Chehrehgoshas föräldrar. Jag blir ett mellanhand som står och stirrar Aida Chehrehgoshas pappa i de mörkringade ögonen och funderar på vad han möjligtvis kan tänka på i det ögonblicket bilden blev tagen.