Jakten på skönhet

Utställningen består av tre videoverk och en diabildsprojektion, uppdelat i två sektioner.

Den första, är en stor projektion med surfare som guppar runt i ett mörkt vågigt hav med en stora bergsklippor i bakgrunden. Det ser kallt och stormigt ut och inte mycket händer. Surfarna paddlar runt och verkar aldrig ta sig upp på en våg. Ibland sneglar de blygt in i kameralinsen. På motsatt vägg projicerars diabild efter diabild med samma textrad. Den har ett sekundsnabbt tempo, men om man anstränger sig kan man läsa; ”Noli nothis permittere te terere”(Låt inte jävlarna trycka ner dig ungf. ). Ett motorsågsaktigt ljud hörs från längre in i lokalen, bakom projektionen med surfarna. Det är en mindre projektion av någon som sitter framför ett soligt fönster och rakar skallen med en rakapparat. Man ser aldrig något ansikte. På väggen bredvid är det en stor videoprojektion med en svan som tvättar sig, en morgonritual lik den som rakar sitt huvud.

Var det någonting speciellt som du tänkte på när du var på utställningen? Något som du gillade, något som du tyckte om, eller kände någonting för?

Det som jag tyckte var intressantast var väl det vi pratade om, med skönhet. Att det är en sån klassisk skönhets estetik, men att den är uppbruten med nånting, det är inte att ta skönheten i besittning.

Jag tyckte också att det var det intressantaste. För först så kändes det som att det vara jätteplatta glossy videor, men sen när man började se lite bakom, bakom den ytan, så framstår det som lite mer djuplodande, i alla fall. Att konstnären vill något med skönheten, att det är ett ämne i sig. Det är inte bara ett poserande, ett bildspråk, utan att det är ett ämne. Inte bara en estetik, utan jakten på skönheten som är ämnet. Innan jag förstod det så vara det världens plattaste utställning, jättetråkig.

Men vad vara det som gjorde att du såg att det inte bara var en fråga om att vara skön?

Men det är någon slags... ja vad fan är det. Det är väl den där rakade skallen. En slags inre strävan, en beundran hos konstnären för sina egna motiv. En beundran på avstånd. Den försöker inte integrera sig själv eller ta dom i besittning. Utan bara betrakta och idolisera den skönheten som objekten hon filmar innehar.

Men varför är det? Är det för att du vet att det är konstnären som rakar sig? Eller är det själva rakningen?

Det kan det ju vara. Att jag känner till konstnärens historia en del. Defintivt att det färgar av sig hur jag ser på verket. Det gör det.

Hade det varit skillnad om du såg ansiktet på den som rakade sig?

Nej, inte sådär. Litet. Det hade varit ett annat videoverk. Men jag tycker att poängen blir skönheten, och putsandet. Håret är väldigt sån skönhetsfaktor att försöka få till och bemästra. Ett ansikte är bara ett anskite, oftast. Medan att fixa med håret är till för att göra sig så attraktiv som möjligt. Precis som svanen gjorde.

Vilket av videoverken tyckte du mest om? Går det att hålla isär dom vara för sig. Eller tycker du att dom hänger ihop som en helhet?

Dom hänger ihop.

Det går inte att betrakta dom enskilt?

Möjligtvis surfarna. Annars är det svanen som är havet, och skallen som är surfarna.

Vad sa du nu?

I surfar-videon så är det samma.

Att dom finns med i samma video. Surfarna och havet. Men i den andra så behöver man två videor. En med svanen och en med skallen. För att uppnå samma. Det tycker jag också. Men samtidigt så känner jag att den med surfarna är så på håll. Filmat på håll. Medans svanen och skallen är i det lilla rummet känns lite mer intimt. Att dom hänger samman. Att där får man komma in lite bakom scenen på något vis. Och får se lite mer närgångna porträtt. Surfarna känns mycket mer på avstånd

Men jag förstod inte riktigt diabildsgrejen. Varför visas inte den bara med en stillbild eller nåt? Varför skulle det stå och hacka sådär? Skulle det vara för att bryta upp estetiken i installationen? Jag tycker att det var lite onödigt. Hur känner du för det?

Jag fick en känsla av att konstnären inte direkt tyckte att man behövde läsa det. eller att det behövdes förstås. Behövde bara registrera att det var en fras på latin.

Men samtidigt när man fick reda på vad frasen betydde, så känns det som att det kanske var så viktigt så att det var känligt att uttala det för högt. Lite så i allafall. Inte låta jävlarna trycka ner en. Det känns som att det är mycket mer av en statement än att visa en svan som putsar sig. Det är mycket starkare att säga någonting sånt. Känsligare för den som säger det

Mm. Men det är en slags känslighet i hela utställningen tycker jag

Mm. jag skulle inte säga att det är poetiskt. Men det kommer tillbaka till den här slags sköheten och distanserat betraktande. Ett slags idoliserande av det vackra. Och sen så den enda gången konstnären själv är med och uttrycker sig, så är det genom att sitta och raka skallen. Och det är ingenting som är gjort speciellt för den videon. Man får klart för sig att raka skallen är något som sker varje morgon.

Ja man vet ju inte om konstnären vill att man ska veta det. att det är konstnären som rakar skallen, och att det görs varje morgon. För dom flesta rakar inte skallen. Visar inte ansiktet heller

Fast det är en skillnad med att vilja poängtera det, för att det kommmer fram... det gör det ju. Annars skulle men ju kunna fått någon annan att raka skallen. Om det bara vara en rakad skalle men vill åt. Det känns som om det är jätteviktigt att det är konstnären själv som integrerar sig själv i sitt verk. Blir en del genom att sitta och raka skallen. Nästan immitera den där svanen. Att visa upp sig själv som försöker att göra sig snygg. Att spinna vidare på den känsligheten. Att det inte bara är ett exploaterande av andras... det vackra med andra. Utan att visa upp en sårbar, känslig sida med sig själv. Även om man inte behöver skrika ut, och göra en poäng av att det är konstnären själv som rakar skallen, så är det defintivt det

Utan den videon så hade det varit något konstigt, något om att surfarna var patetiska i förhållande till svanen som vara så graciös.

I alla fall nånting med bara ett yttre betraktande, som var jättedistanserat och kyligt. Men när den rakade skallen är med så förs det med någon slags värme, man förstår att konstnären känner för sitt eget verk. Det är inte bara en uppvisning videoklipp, som man inte bryr sig så mycket om. Vilket det skulle kunna framstå som för mig annars, ganska så lätt. Att det är jättesnygga videoklipp av en svan och några surfare. Det är inte något som jag skulle brytt mig så mycket om. Jag skulle inte brytt mig så mycket alls. Om inte den där rakade skallen var där, så skulle jag inte ha brytt mig om dom övriga videoverken över huvud taget. Det känns som att det, är så viktigt för att få igång mig att bli intresserad av helheten. Annars var det bara som en snygg reklamutställning, utan reklam. Men när skallen var med, och man vet att det är konstnären själv, då växer det till någonting annat. Då blir HD filmerna och de jättesnygga projektionerna en del i jakten på skönhet. Det är inte bara en jakt på professionalism, utan det är en jakt på den klassiska skönheten som går igen även i den tekniska uppvisningen.