Politisk teater när den
är som bäst

Jag är inte säker på att tempot borde höjas — pjäsen är så välskriven att det känns riktigt att varje replik får tid att sjunka in. Sång- och dansinslagen var storartade. Vi får följa vanliga ungdomar med skilda, ibland besvärliga ibland alldagliga bakgrunder men utan någonstans att bo och deras väg in i ockupanthuset Smultronstället.

Det blir många roliga rollkaraktärer och många skratt, och flera djupt gripande berättelser. Stor dramatik förstås. Otåliga poliser sugna på slagsmål, korkade politiker, snälla och lätt förvirrade grannar, förskräckta föräldrar. Hur man under tre veckor svetsas samman och blir den gemenskap och solidaritet alla längtat efter, hur starka känslorna blir för Huset och hur svekfullt och brutalt byråkraterna gör slut på drömmen.

Men bara för den gången.

Det gick att riva huset men det gick inte att avlägsna orsakerna, ”River ni ett så tar vi två” och en ockupationsvåg över hela Sverige blev fortsättningen, samt den storartade Ockupationsfestivalen året därpå.

Det här är bara början. Den sista repliken är Smultron är en härdig växt, som utan problem kan övervintra. ”Jag tror nog dom överlever!” var pjäsens sista replik.

Paula Brante var regissör, Anna Hellsten dramatiker och på scenen var Julia Frisberg, Matilda Berggren, Mikael Elofsson, Frida Jansdotter, Truls Persson, Hanna Roth, Nora Bredefeldt, Lisa Mårtensson, Måns Winge och Karl Ingvarsson.

Pjäsen är gratis, som en solidaritetshandling med alla de som annars inte skulle ha råd. Politisk teater är vi inte bortskämda med nuförtiden, men detta var den bästa sorten. Och som regissören Paula Brante säger: Konst ska bita den hand som föder den!