Mer ljus i VPK-garderoben

Den förre vänsterpartiledaren C-H Hermansson var mycket öppenhjärtig och tydlig i sina memoarer - Minnen och År av nåd - så egentligen borde väl det mesta om hans engagemang i det förra kommunistpartiet och tiden som partiledare vid det här laget vara mycket väl genomlyst. Men memoarer har en tendens att bli subjektiva och vare sig man vill eller inte kommer nästan alltid vissa händelser i ens liv att få en annan lyster än vad de egentligen är värda. Det är kanske därför Werner Schmidts biografi känns som ett värdefullt komplement, som på ett lite rättvisare och mer objektivt sätt ger den sanna bilden av hans politiska engagemang.

En intellektuell bland kroppsarbetarna

Den kommunistiska agitationen i Sverige var hårt präglad och styrd av vindarna från Moskva och från att ha varit ett rent arbetarparti utifrån kroppsarbete, kom C-H Hermansson från den så kallade intellektuella världen, med akademiska betyg och en retorik som i många stycken skiljde sig från de övriga partikamraternas. Hermansson var den som ivrigast förespråkade en demokratisk väg, ett avsteg från proletariatets diktatur, och den som också kom att leda brytningen med de socialistiska staterna i öst ledda av Sovjetunionen. Det här var några faktorer som under hela hans politiska karriär gjorde honom impopulär hos vissa fraktioner inom partiet och hans gedigna försök att göra VPK rumsrent lyckades aldrig fullt ut. Hans kanske mest omtalade misstag var när han i sann partianda höll ett minnestal vid Stalins död 1953 - något som han i dag djupt ångrar.

C-H Hermanssons tid som partiledare mellan 1964 1975 var i många stycken en mycket turbulent tid, både för honom själv och för partiet. Men C-H behöll lugnet, var trogen sina ideal och fick många studenter och intellektuella att söka sig till partiet, något som tidigare setts som näst intill omöjligt. Hans ekonomiska teorier och banbrytande samhällsvetenskapliga undersökningar främst den om de femton styrande familjerna och om kapitalisternas roll i Sverige kom att intressera långt många fler än bara de inom det egna partiet. C-H skaffade sig sympatisörer från andra vänsterkretsar och många menar att hans teorier fick ett betydande inflytande på socialdemokraternas politik under 60- och 70-talet.

Pragvåren början till slutet

Motgångarna i valet 1968 och det faktum att Sovjet marscherade in i Tjeckoslovakien kom att bli början till slutet för Hermanssons politiska vision och hans tidigare så energiska engagemang. Den ungdomliga lyster och den slagkraft han en gång besuttit var nu kraftigt reducerad. Han önskade sig bort från det politiska arbetet och tillbaka till studierna och forskningen, något som alltid legat honom varmt om hjärtat. Kritiska röster menar att han i själva verket inte åstadkom speciellt mycket under sina elva år som partiledare medan andra bestämt hävdar motsatsen med hänvisning till att han gav vänstern ett humant ansikte och att han visade att den kommunistiska ideologin också innehöll något annat än vad man under årtionden matats med från Moskva.

Schmidts välskrivna biografi har trängt djupt in i de händelser som formade det svenska kommunistiska partiet under 1960- och 1970-talen och den känns som en gedigen kunskapskälla som både kastar ljus och skugga över de beslut som fattades under Hermanssons tid som partiledare och som politiskt aktiv.