Tisdag 31 december 1996
Det handlar om den avdankade Texaspastorn Jesse Custer som blir besatt av en mystisk kosmisk varelse vid namn Genesis, vilket ger honom kraften att beordra folk att göra vad som helst. Varelsen tycks vara förrymd från ett himmelskt fängelse, där det råder visst kaos eftersom Gud gett sig av, ingen vet vart. När detta uppdagas för vår pastor ger han sig iväg för att leda efter Gud, mest för att säga åt honom att skärpa sig. Med sig på resan har han sin exflickvän Tulip, av oklar anledning på flykt efter ett misslyckat mordförsök och den irländske rock'n'roll vampyren Cassidy. Det rör sig alltså egentligen om en roadcomic, där resan och de upplevelser den för med sig är själva handlingen, men som ni kanske förstår är det inte några av USAs soligare förorter trion besöker. Utan att avslöja för mycket så sups, svärs och mördas det sida upp och sida ner en gång i månaden. Detta skulle naturligtvis kunna bli förfärligt enahanda (i likhet med alltför mycket av vad de oberoende amerikanska förlagen ger ut, där det i praktiken är samma gamla superhjältar som på de gamla storförlagen fast med snaskigare sex och våld) om inte Ennis och Dillon lagt ner mycket arbete på att skapa sammansatta karaktärer och konstruerat intressanta intriger. Sällan har ett sådant galleri av bisarra, men ändå begripliga "bad guys" paraderat som under Preachers första år på marknaden och till min stora förtjusning har Ennis tagit kål på (nästan) allihop, ingen risk för några urvattnade återkomster här inte. Nu är det visserligen inte frågan om några psykologiska djupporträtt a lá bröderna Hernandez eller Alan Moore, utan mest pang på. Kan man smälta att Preacher förmodligen är bland det minst politiskt korrekta som finns, är den absolut det mest underhållande som går att läsa för tillfället.
Den mestadels mediokra actiontidningen Magnum har gjort en av sina lyckträffar (minns att den var först med att översätta Hellblazer) och precis (nr. 3/96) börjat ge ut Preacher på svenska, annars kan man köpa de första sju episoderna i ett samlingsalbum och ge sig i kast med den amerikanska utgivningen. Ni som väljer det första alternativet skall veta att "you ain't seen nothing yet."
David Lapham är en ung och begåvad tecknare som så sakteliga hade börjat arbeta sig upp mot någon slags berömmelse på de oberoende amerikanska superhjälteförlagen Valiant och Defiant. Mitt i stigande karriär hoppar han dock av för att på eget förlag ge ut vad som nog är så långt från superhjältar man kan komma, den långsamma vardagsthrillern Stray Bullets. Det är hedervärt om än inte ekonomiskt smart. När man stöter på den typen av våghalsighet är det lätt hänt att man frestas att läsa med snällare ögon än normalt, eftersom man så gärna vill att det skall löna sig med djärva satsningar. I fallet Stray Bullets är sådan missriktad snällhet inte nödvändig, sedan nummer ett öppnade med ett slag i mellangärdet genom en rörande, men genomsvart, historia om den unge mördaren Joeys tonårsförälskelse i en död flicka, har Lapham med en förståelse för människors psykologi som är ovanlig bland unga serieskapare utifrån ständigt skiftande positioner skildrat den amerikanska drömmens skuggsida, med ett lika personligt som begåvat uttryck som på kort tid gjort tidningen oumbärlig i min seriediet. Det handlar i korthet om ett antal människor från de lägre samhällsskikten i den amerikanska staden Baltimore, med den unga flickan Ginny delvis fungerande som berättelsens nav, vilka försöker överleva i en värld präglad av känslokyla och intellektuell torftighet. Detta skulle kunna bli socialpornografi av träligaste slag eller, vilket är troligare eftersom serien är amerikansk, ett antal cyniska historier där personerna ställs ut till allmänhetens beskådan som i en modern freakshow. Lapham har dock alltför god smak för sådant, utan levererar i stället betraktelser från en värld de flesta av oss aldrig behöver besöka, mer än som hastigast, där varje epsiod frilägger nya bottnar hos de tidigare. Det är som att lägga ett pussel där varje ny bit ger den färdiga bilden en ny och oväntad komplexitet. Visst riktas giftiga iaktagelser mot kärnfamiljens förljugenhet, politiskt hyckleri eller allmän intolerans men lika ofta fylls berättelserna med en ömhet för de själsligt trasiga människor som vandrar över sidorna. Att Lapham dessutom behärskar hela hantverket, både de uttrycksfulla men berättartekniskt effektiva teckningarna och den välskrivna dialogen i de drivna historierna skvallrar om en stor talang, gör inte Stray Bullets till ett sämre köp. Tvärtom, detta är ett helgjutet konstverk som kommer att stå sig bra när nittiotalet skall summeras om några år. Anbefalles varmt.
Moralens Väktare kallar sig fem ungdomar från Halmstad, som vill berika vår värld med skramlig trallpunk kryddad med SKA toner a lá Operation IVY.
För att vara ett så ungt (?) band så håller textmaterialet ganska så hög klass. I "Propaganda" är det inte svårt att dra paralleller till den amerikanske kapitalisten Herr S. Forbes försök att vinna de Konservativas gunst. Moralens Väktare sjunger bland annat "När vilken mångmiljardär som helst kan köpa en TV-kanal för att sprida sin propaganda och vinna vårt rikes val". Bäst är dock de anti-fascistiska texterna från "Knackar på din dörr" och "Någonstans i Latinamerika". I förstnämnda slår man till mot blindheten "Visst är det enklare att låtsas att man inget ser och tro att det som hände aldrig kan hända mer. Visst är det enklare att låtsas att man inte hör när fascismen står och knackar på vår dörr.". I "Någonstans i Latinamerika" frågar sig Moralens Väktare "Du skyller allt från arbetslöshet till fallskärmsavtal på invandrare från fjärran land. Men när dom kommer från krigets hårda kval har du då rätt att vägra motta deras hand".
Moralens Väktare följer jag med intresse in i framtiden och gillar du Total Egon så anser jag att du bör hänga med.
(Några låtar av Moralens väktare finns att beskåda här)