Fånga regnet

Jag reser till Carira, en kommun på gränsen till delstaten Bahia, i torraste sertão. I stället för sönderbrända fält och uttorkade jordar, passerar jag gröna landskap. Och det är en grönska så ljus, så skarp och skör, att den skär i ögonen. Det är den grönskande torkan, "seca verde", ett bekant begrepp i dessa nordöstra delar av Brasilien. Och familjerna på landsbygden dit jag åker berättar att de planterat bönor och majs, i hopp om att regnet kanske fortsätter. Sannolikheten att de ska få nåt ut av sina skördar är liten. Bönorna klarar sig kanske, deras vattenbehov är måttligt, men att planera majs i denna årstid, det är sysselsättning bara för desperata. Lyckas det har regnens och skördens helgon många löften att inkräva som betalning.

Carira är en av Sergipes fattigaste kommuner. Medan delstatsregeringen räknar med att en bonde i området kring huvudstaden Aracaju, vid kusten, klarar av att försörja sin familj på fem hektar jord, behöver samma bonde i Carira 70 hektar. Det har han sällan. Därför är Carira en av de första kommuner som får ta del av projektet "1 Miljon cisterner". I första omgången ska här konstrueras 30 vattencisterner, som ska fånga regnvatten från hustaken hos lika många familjer. Och dessa familjer är noggrant utvalda av en komission; de fattigaste, de med flest barn, de som har längst till närmsta vattensamling, änkorna... Inget lätt val att göra, berättar Nelma, som ingår i kommissionen. Det blev lite lottning och mycket gräl.

Vi åker till den lilla byn Lagoa Grande (Den stora sjön, i dessa trakter älskar man att döpa sina byar till nåt med sjö i). På vägen passerar vi två vattenhål; grävda gropar där kommunen ibland kommer med sina tankbilar och dumpar vatten för att befolkningen inte ska torka ut helt. Trots regnet är groparna bara bottenfyllda, med ett vatten lika grönt som grönskan, om än i en något läskigare nyans.

Lagoa Grande består av femton familjer. Fattigdomen är slående, men bara en av familjerna ansågs så eländig att en cistern kunde byggas här.

Gildete ser ut att vara i femtioårsåldern, antagligen är hon yngre. Mamma till åtta barn plus en "filho de coração", en hjärtats unge, alltså ett barn hon inte är biologisk mamma till men som hon inofficiellt adopterat. Ett mycket vanligt fenomen i Brasilien.

- Detta är min dröm som går i uppfyllelse, säger hon och pekar på cisternen med ena handen samtidigt som hon drar av nylonstrumpan från sin hjärtats unge med den andra. (Strumpan hindrar dammet från att tränga in i det svårutredliga krullet, men passar sig inte riktigt när det kommer främmande.)

Hennes första man är död, och hon är nu omgift med en man på knappa tjugo år, en man så blyg att han springer och gömmer sig när vi kommer. Gildete vågar prata med mig först när Adelmo, min arbetskollega, sätter sig i bilen och väntar.

Det blir så när man är uppväxt på landet och aldrig varit här utanför, vill hon förklara. Man skäms. Man vågar inte prata med folket från staden. Man vet inte riktigt vad man ska säga.

Så tar hon mig till den lilla bakgården. På klädsträcket hänger några köttslamsor på tork, i brist på kylskåp. Många flugor vill få sig en tugga innan solen gör sitt jobb.

Gildete visar mig sin halvfärdiga vattencistern. Den är en gåva från Gud, säger hon först när jag frågar om hon vet varifrån cisternen kommer. Sen tänker hon efter, och säger att det nog är kommunens borgmästare som skickat den. Eller kanske delstatsguvernören? Det är ju snart guvernörsval.

Projektet "1 Miljon cisterner" är en del av ASA:s (ett nätverk av ickestatliga organisationer) försök att skapa möjligheter för människorna som lever i nordöstra Brasiliens ökentorra inland att kunna bo kvar och försörja sig där. Tanken är att man före nästa stora torka - och den kommer snart, enligt beräkningar redan år 2004 - ska ha hunnit bygga om inte en miljon så åtminstone ett stort antal cisterner i området.

Största delen av pengarna till ASA:s cisternprojekt kommer från staten, kanske ett sätt för president Fernando Henrique att bättra på siffrorna - enligt en nyligen publicerad undersökning kommer, av 100 statliga real investerade i sociala åtgärder, bara fyra fram till de behövande. Resten byråkratiseras och korrumperas bort.

Men det är ingen lek på rosor att få detta jätteprojekt att gå i lås. Många viljor och många bråk har det varit innan denna inledningsfas kunde ta sin början. Projektet håller på att bjuda min organisation på en enkel resa in i vansinnets land. De 60 första cisternerna måste vara klara den 28 februari. Men var är pengarna att köpa material för? Varför försvinner murare spårlöst? Och var är de av borgmästaren utlovade lastbilarna att transportera materialet till de avlägset liggande små gårdarna?

Och Gildete, ja, hon väntar på ståltråden som ska ge stötta åt hennes cistern, sen kan den göras klar och börja samla regnet. Hon har bråttom. De 16 000 litrarna som cisternen rymmer ska räcka för familjens mest grundläggande behov - att laga mat, att dricka, borsta tänderna och kanske tvätta ansiktet - under årets torkmånader. Det gäller att börja samla.

Jag är törstig, hettan och dammet är påträngande, i dag har det inte regnat. Gildete hämtar ett glas grönt vatten till mig. Hon reagerar inte ens på färgen. Jag försöker ta en klunk. Jag överdriver inte, det är grus och bensin som rinner genom strupen. Det är bra, tror jag, att det ingår en tvådagarskurs i cisternpaketet där de familjer som fått en cistern får lära sig hur man ska behandla vattnet så att det blir mer hälsosamt att dricka.