Konferens om folkmord
lockade många i Umeå

Konferensen arrangeras i anslutning till den 27 januari. Anledningen till detta är att det var dagen då sovjetiska Röda armén befriade de fängslade i Auschwitz och satte slutgiltigt stopp för det tyska förintelseprojektet. Under dagen gavs många exempel om vikten att hålla minnet av dessa händelser vid liv. Till exempel folkmordet på armenierna som inträffade i Turkiet 1915 och som kallats det första moderna folkmordet. Enligt Encyclopaedia Britannica dödades cirka 600 000 armenier. Klas-Göran Karlsson, professor från Lund, som berättar om det armeniska folkmordet säger:

- För en armenier är det självklart att allt djävulskap som sker beror på turkarna.

Machetedöden i Rwanda

Ett annat kusligt exempel på ett modernt folkmord är händelserna i Rwanda 1994, som idéhistorikern Stephen Fruitman berättade om. Det året kulminerade en konflikt mellan folkgrupperna hutuer och tutsier med ett brutalt massmord, utfört både av civilbefolkningen, armén och halvmilitära grupper. Motsättningarna hade funnits i landet sedan de belgiska kolonisatörerna lämnade Rwanda i mitten av 1900-talet. Belgierna hade upprättat en skillnad i status mellan hutuer och tutsier;. De senare åtnjöt högre social status och gynnades ekonomiskt. Och när Belgien lämnade Rwanda växte en revanschkänsla hos hutuerna:. Man ville krossa tutsierna, en önskan som så småningom slog över i ett utrotningsförsök.

1991 kom, enligt Stephen Fruitman, partiet "hutupower" till makten. Partiet var mycket fientligt mot tutsierna, som man ansåg sög ut hutuerna och genom radion hetsade man hutubefolkningen mot tutsierna. Budskapet var klart: "Lämna ditt hus nu och döda din granne". En kvinnlig kommunpolitiker utfäste en belöning på två kronor för varje tutsiehuvud man lämnade vid kommunhuset.

Att döda tutsier utvecklades snart till en samhällsplikt. Och plikten följde man. Cirka 800 000 människor mördades under sju månader. Man använde sina händer, yxor och machetes. Vanligtvis säkra tillflyktsorter som kyrkan blev till dödsfällor för tutsierna när hutupräster öppnade kyrkportarna för den mordiska hutumilisen.

FN vägrade enligt Stephen Fruitman länge betrakta det som hände i Rwanda som ett folkmord och istället för att agera så minskade man sin styrka i landet med 90 procent efter att även FN-personal fallit offer för den machetesvingande befolkningen. FN:s återstående personal var maktlös. De kunde bara se på medan folkmordet utvecklades. När det väl tog slut i juli var närmare en miljon människor döda.

Folkmordet på Balkan

Tomislav Dulic, historiker från Uppsala, exemplifierade hur folkmord iscensätts på lokal nivå genom att berätta om händelserna på Balkan 1941 då den oberoende staten Kroatien utropades. Inom två veckor infördes raslagar i landet och senare påbörjades ett massmord på serber, judar , romer och senare också kommunister.

Hur gick det då till? I ett fall som Tomislav Dulic berättar om gick det till så att byborna, framför allt männen, sammankallades för att, som det hette, "få nya identitetshandlingar". Väl på plats sköts de eller attackerades och dödades med hammare och yxor. Kropparna undanröjdes genom att man kastade ner dem i underjordiska grottor. Vissa kunde fortfarande vara vid liv.

Enligt Tomislav Dulic har det visat sig att de flesta folkmord följer ett likartat händelseförlopp. Det börjar med att man identifierar offret. De slängs ut från arbetsplatserna och deras egendom tas ifrån dem. Sedan koncentreras gruppen, ibland i läger, ibland inte. Man påtvingar dem svält och sätter dem i tvångsarbete. Därefter tar själva förintandet vid. När människorna är dödade vidtar ett utplånande av minnet av dem. Offrens ägodelar konfiskeras och spåren sopas igen. De kulturella efterlämningarna försvinner.

Förintelsen är inte obegriplig

Lena Berggren, idéhistoriker från Umeå, varnar för att glömma att förintelsen är mycket mer än bara förintelseläger med gaskamrar, som Birkenau. Det var också koncentrationsläger där människor inte gasades till döds, men däremot sattes i tvångsarbete; steriliseringsprojekt med övergrepp på cirka 300 000 människor som berövades möjligheten att få barn och inte minst eutansiprogrammet, ett "dödshjälpsprojekt", som dödade 70 000 människor.

För många är det närmast industriella mördandet i förintelselägren så grymt att det blir ofattbart. Men Lena Berggren anser dock att även svåra händelser som folkmord är fullt begripliga, om än inte lätta att förstå.

- Vi får inte tro att förintelsen är obegriplig, för om den är det är det meningslöst att studera den. Vi kan inte uppmärksamma farliga tendenser om något är obegripligt, menar Lena Berggren.

- Det är vår skyldighet att försöka förstå.

Den tysta sammansvärjningen

I ett efterföljande samtal mellan psykologer och företrädare för kristna och islamiska samfund diskuterades möjligheterna att försonas. Lilian Levin som till vardags arbetar som psykolog och har 15 års erfarenhet av att arbeta med krigsskadade barn tror att man får vara försiktig med sanningen så att det inte blir för mycket.

Hon har märkt att föräldrar ofta slutar berätta för sina barn om vad de upplevt, för att ge dem en skyddad uppväxt. Barnen förstår snabbt och slutar snart ställa frågor, för de märker att föräldrarna inte vill tala om det. Det blir vad Lilian Levin kallar "en tyst sammansvärjning" mellan föräldrar och barn. I sitt arbete försöker hon få föräldrar att berätta för sina barn, åtminstone lite grann av vad de varit med om. Men inte allt.

- Kanske kan man finna en kompromiss mellan sanning och glömska, säger hon.

Konferensen arrangerades av Kommittén för levande historia, Folkuniversitetet, Umeå universitet och Länsstyrelsen i Västerbotten.