Kan identitetsrörelser
bli gränsöverskridande?

Vi kan ha flera "sociala" identiteter. Vilken/vilka identiteter som betyder mest för individen kan variera över tid. Hur vi förhåller oss till vår identitet och hur vi använder oss av den ser olika ut.

Identitetsrörelsers kännetecken

Sociala rörelser uppstår ur behov och en brist. De flesta rörelser har börjat med en sakfråga och en del har sedan lyft in idéer som omfattar samhället. De rörelser som har beteckningen identitetsrörelser skiljer sig från exempelvis politiska rörelser genom att de inte bygger på någon samhällsideologi utan förblir sakfrågeorienterade. De identitetsrörelser som växer och blir beständiga är däremot ofta i olika grad anpassade efter ett politiskt system och tänkande.

Gayrörelsen är en identitetsrörelse och RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) är den organisation som förutom att ge information och rådgivning politiserar homo-, bi- och transexualitetsfrågor genom lobbyism. Den lobbyverksamheten har varit lyckad. Hur påverkar det rörelsen?

Är gränsöverskridande möjligt?

RFSL och RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) anordnade i helgen en HBTH-konferens (homo, bi, trans, hetero) på Kulturhuset i Stockholm. En av debatterna hade rubriken No Logo?. Den skulle handla om det går att identifiera sig med ett annorlundaskap (till skillnad från utanförskap) på ett gränsöverskridande sätt och om hur det i så fall kan användas som ett politiskt redskap.

Debattpanelen bestod av fyra män (två kvinnor hade lämnat återbud) och samtalsledare var Anna-Maria Sörberg, chefredaktör på queertidskriften Zon. Paneldeltagarna presenterade sig alla på ett sätt som visade att de har flera identiteter. Här namnges de med två av kännetecknen i deras egen presentation: Tom Andersson, PR-strateg och helhjärtat gay, Nathan Hammelberg, aktivist i svartskallebrigaden och autonom marxist, Finn Hellman sexradikal och frihetlig socialist och Henrik Hirseland, normbrytare och anarkosyndikalist med queerperspektiv.

Identitetspolitikens gränser

Samtalet innehöll frågor om det finns förutsättningar för en identitetspolitik i politisk aktivism, om det kan byggas allianser mellan identitetsrörelser och om olika annorlundaskap har något gemensamt.

Henrik anser att det skulle vara svårt att bygga en rörelse på identitetskritik och syftade på queer. Han menar att queerpolitikens normkritiska styrka ligger i perspektivet inte i en rörelse.

Nathan sade att i alla fall en viss typ av queeridentiteter inte kan infogas i ett hierarkiskt system. Men påpekade att problematiken är större än så och ger som exempel att den frihetliga vänstern köpte identitetspolitiken med hull och hår, men att det har bildats en logik som är segregerande.

Finn tror att en allians kan vara möjlig på ett politiskt plan genom en gemensam plattform, men poängterar att ingen rörelse är en förtrycksfri zon. Han tycker dock att samarbete mellan aktivister och rörelser mer utgår från värderingar än identitet och att det enande kan vara en gemensam ideologi.

Tom sätter ihop en stark identitet med en förmåga att förändra. Sen ändrade han sig till att kalla det stark profil. Han anser att queerpolitik inte har något innehåll om den bara kritiserar normer utan att komma med något självt. Tom ser funktionellt på sexualpolitiken och ställde frågan:

- Ska sexualpolitiken agera i marginalen bland rörelser som inte är remissinstanser eller där det finns ett handlingsutrymme?

Samtliga paneldeltagare uttryckte en viss tveksamhet om identitetspolitikens politisk kraft utanför sina egna gränser.

En kommersialiserad identitet

Det kom upp en del sidospår. Redan rubriken No Logo? ger utrymme för att glida utanför banan. No Logo handlar om varumärken, vilket ledde debatten in på kapitalism. En konkret koppling mellan kapitalism och gayrörelsen är de så kallade rosa pengarna. Gay och särskilt konsumtionsälskande bögar har blivit en lukrativ kommersiell marknad och det råder delade meningar inom rörelsen om detta är positivt eller negativt.

Frågeställningarna om att spränga identitetspolitikens ramar och konventioner är intressanta. Kan den gemenskapsbildande enheten identitet vidgas utan att tappa sin attraktion? Blir den sammanhållande länken i ett större sammanhang något annat?

Debattens upplägg förutsatte dock att queerpolitik måste vara baserad på identitet. Den handlade om hur samhällspolitiska rörelser skulle ta in identitetspolitiska rörelser, men inte om och hur det omvända hållet skulle kunna förändra queerpolitikens innehåll och politiska redskap.