Leandro, 14 år, letar
sopor i Argentina

Leandro river upp en plastsäck med bara fingrar, rotar runt och får upp en plastbricka med en pizzabit på. Leandro, som är fjorton år, luktar på den, den är ok. Han tar några tuggor och ger resten till kompisen Leonardo, femton.

- Vi hoppar på tåget hemifrån vid femtiden, det brukar ta några timmar hit, säger Leandro.

- Det är sällan någon kräver oss på biljetter eller pengar.

Grabbarna bor i Merlo, en fattig stadsdel några mil utanför Buenos Aires, och har rotat i sopor på kvällarna i snart ett år nu. För fem år sedan såg man knappast några "cirujas" - sopletare - ute på gatorna här. Argentinas offentliga sektor har under årtionden finansierats med gigantiska utländska lån, men till sist kollapsade allt under pesokrisen i december.

Leandro får upp en colaflaska med lite kvar som de delar på.

- Aluminiumburkarna säljer vi till en kille härborta, fast koppartråd från elledningar betalar bäst.

- Hur mycket får ni ihop på en kväll då?, frågar jag och får kväljningar när stanken från ännu en öppnad sopsäck når mig. Leonardo fiskar upp en stor bortslängd korvbit, men kastar den.

- Tja, 5, 6 peso... ibland 10... tillsammans, säger han.

Det motsvarar som bäst 40 kronor. Pengarna ger de till sina föräldrar som är arbetslösa, säger de, och jag tror dem. Även när de nekar till att de använder droger eller ens cigaretter. Killarna verkar vara vanliga, schyssta grabbar.

- Vi har flera kompisar som gör likadant nuförtiden, som efter skolan åker in hit.

Den ekonomiska krisen börjar verka med full kraft nu. Nu skär regeringen ned löner och avskedar folk, många har haft offentliga "jobb" enbart på papperet och uppburit lön. Åtgärderna är för att minska de offentliga utgifterna och för att kunna få nya internationella låne- och hjälpaket. Mer än en tredjedel av Argentinas 37 miljoner invånare lever nu under fattiggränsen, och mer än en femtedel av arbetskraften är utan jobb. Många räknar med att det kommer att bli ännu värre under något halvår innan en vändning kommer. Ibland bryter sig folk in i stormarknader och stjäl mat i desperation, några sociala skyddsnät finns inte längre.

- Hur länge tror ni att ni kommer att hålla på med det här? frågar jag. De tittar på varandra, liksom förvånade över en sån fråga som är omöjlig att svara på och rycker på axlarna.

- Vem vet... tills det blir bättre, tills vi får något annat, vad som helst.