Prästen och munken

Mötet hålls i Poço Redondo, ungefär så långt in i Sergipes ökenlika sertão man kan komma utan att gå över gränsen till delstaterna Bahia eller Alagoas. Eftersom det handlar om ett statligt projekt med många miljoner dollar inblandade, har en försvarlig mängd män med makt satt sig och skumpat de tre timmarna på usla vägar från provinshuvudstaden till denna dammiga och gudsförgätna håla. Dessa män sitter nu på en sidan i den gamla vitkalkade skolsalen. På andra sidan sitter bönderna, de som projektet sägs skapat för. De sitter med hatten i hand och fötterna redo till flykt. De säger inget under hela det dagslånga mötet och de undrar nog varför de överhuvudtaget blev hitkommenderade.

Maktmännen är sugna på pengarna

Maktmännen säger desto mer. De är sugna på pengarna, det hymlas det inte om. Många självuppfyllda män fäller många hårda ord under långa heta timmar innan det bestäms vem som ska få vara med och dela på kakan.

Att mötet hålls i just Poço Redondo är ingen slump. Detta är frei Enoques domäner. Frei Enoque är egentligen inte alls munk men frei:et sitter lika fastklistrat vid hans förnamn som solen över hans stad. En gång i tiden gick han i franciskanermunkarnas kloster men blev utsparkad innan han hann ta sin examen. Nu hör han och fader Isais, som faktiskt är präst på riktigt, till den religions-politiska makteliten i Sergipes ökentorra inland. Och folket älskar dem, religion och socialt engagemang är en oslagbar kombination, sen får de vara hur enväldiga de vill.

För despotiska är de, var och en på sitt sätt. Frei Enoque styr med järnhand över sin lilla stad. Här är han inne på sitt andra mandat som stadens borgmästare och han är den som mest högljutt bråkar med delstatens guvernör när vattentransporter eller pengar till lärarlöner saknas. Och han lyckas då och då skrämma guvernören till aktion. Fast frei Enoque är inte mer obstinent än att han gärna låter sitt stöd säljas när det gagnar hans intressen. Hans valpropaganda löd: "Frei Enoque JAG är medborgarnas rättigheter". Så stark är hans makt att han till och med lyckas viga folk och förrätta gudstjänster trots att han egentligen inte fått göra det ens om han nu hade varit munk.

Fader Isaias verkar mer skymundan. Han drog tillbaka sin kandidatur som borgmästare för en annan stad i inlandet, Porto da Folha, strax före valet för knappt två år sedan. Till folkets förtvivlan och till synes oförklarligt. Han hade nämligen vunnit en enkel seger, eftersom hans ende motkandidat var sittande doktor Júlio som sedan länge förbrukat sitt folks förtroende. Möjligen lät sig fadern köpas av doktorn men troligare är att han lät sig skrämmas av biskopen i Aracaju. Därför kuskar fader Isaias i dag runt mellan de små byarna i sin kommun, predikar syndernas förlåtelse och kämpar med småprojekt som eventuellt kunde förbättra människornas levnadsvillkor om fadern inte var så förtvivlat ensam i sin kamp och inte så förbannat fastlåst vid att det i sista stund ändå är Gud som ska hjälpa sitt folk.

Fadern och munken hatar varandra

Fadern och munken hatar varandra vildsint. Varför är det ingen som vet, men det går långt tillbaka, till den tid då de bägge var munkar hos franciskanerna. De lämnade klostret samtidigt men valde sen skilda vägar. Kanske är deras bråk en maktkamp, kanske ligger deras territorier allför nära varandra. Det går hursomhelst många historier om orddueller och småsinta intriger mellan de båda. Och folket i Sertão är indelat i två läger: de som gillar munken och de som gillar fadern.

Just i dag har munken övertaget. Hans stad har trott på hans ord om att projektet med de många miljonernas är hans påfund och att tacksamheten bör läggas vid hans fötter.

Så i dag sitter frei Enoque och småmyser, gnabbar lite med projektledare influgen från Recife, som för att visa deras intimitet. Hans fotsandaler är av plast, för han är fortfarande en enkel man av folket trots sin borgmästartitel. Att bilden motsägs lite av hans ständigt pipande mobiltelefon verkar inte störa honom.

Och fader Isaias, ja han sitter bland bönderna och småryser. Säger inget, funderar kanske på hur han ska kunna återskapa maktbalansen.

Antagligen sköter det sig själv, allteftersom de tjusiga orden smälter och projektet försvinner ut i dammet. Jag skulle bli väldigt förvånad om pengarna inte hamnar i fickorna på männen som sitter på ena sidan av salen, snarare än, som diskursen lyder, kommer till gagn för de som sitter på andra sidan.

- Stackars dom Helder lär vända sig i sin grav, är det enda som slipper ur den annars vältalige fader Isaias mun, när han lämnar lokalen en bra stund innan mötet sätter sin punkt.