Spansk vår

Fredagen den åttonde mars samlades tusentalet människor på Plaza de Universidad i Barcelona. Temat för demonstrationen var lika rättigheter oavsett kön. Halv åtta gav sig de tunna leden av i en demonstration som leddes av några aktiva första led för att sedan tunnas ut i slentrian.

Den internationella kvinnodagen uppmärksammades till min förvåning inte nämnvärt i staden, och lärarinnan på min skola visste inte ens om den. Min blixt lade plötsligt av, och vägrade trots batteribyte att ge minsta livstecken. Jag lomade trött hemåt och hoppades på morgondagen, kanske var det här bara en lam uppvärmning.

Reclaim the Streets...

Efter elva timmars tjock sömn vaknade jag tvärt, packade en liten väska och mötte upp mina vänner vid Liceus teater klockan fyra. Vi kittade upp med apelsin och banan på stora marknaden, Mercat de La Bouqueria, och begav oss sedan på rekognoseringsrutt i faggorna kring Plaza de Universidad, där Reclaim the Streets enligt affischerna skulle börja om en halvtimme.

I långa mörka rader stod piketbussarna sovande. De såg ut att vara hämtade från någon Mad Max-film, med galler för vindrutan och framdelen av bilen, präglade av smuts och dåligt polerade. Särskilt många polismän ute på gatorna såg vi ännu inte till. Vad pratar de egentligen om när de sitter och väntar i bussarna?

Modet sjönk när vi på gata efter gata såg tiotalet piketbussar linjerade längs trottoarkanten, samma syn överallt. Den enda flyktvägen vid eventuella oroligheter skulle vara till Plaza de Catalunya, för att sedan sippra ut i kommersvimlet på El Corte Inglés eller på La Ramblas täta stråk av turistjippon.

Vi tog en paus i universitetsparken och konstaterade förnöjt att vi var så gott som ensamma i en välskött park. Den verkade tagen ur stadens sammanhang, pulserade i svällande grönt och fyllde alla hörn och kanter med buskar och växter. Vi fikade på frukt och nötter medan vi iakttog katternas liv i parken. De verkade ovetande om polisens förberedelser och hade en lugnande effekt på oss.

Strax efter fem konstaterade vi något förvånat att ett drygt hundratal personer plötsligt samlats på Plaza de Universidad, väntandes under lågt samtalssorl. En timme senare infann sig en liten vit lastbil med en ljudanläggning på flaket och en DJ skrapade igång technodunket. Några entusiaster började dansa och jag undrade hur man tänkt sig återta gatorna. Där stod vi några hundra personer på ett torg och dansade men var var direktaktionen? Väntade man sig att det skulle komma så många människor att bilvägarna runt torget skulle blockeras, eller skulle gatorna inte återtas och Reclaim the Streets därigenom förvandlas till ännu ett småcrazy utomhusdisco?

...rullar igång

Utan förvarning började plötsligt lastbilen rulla, och den växande folkmassan vaknade till liv ur sin förväntansfulla slummer. Ingen var medveten om planen men det tycktes självklart för alla att man skulle sprida dansen till andra delar av Barcelonas centrum. Ett hysteriskt polisbefäl gav order. De robocop-poliser som med tårgasgevär och kravallutrustning ramat in jippot fick plötsligt liv i benen. De sprang disciplinerat längs trottoarerna för att hålla ihop folkmassan.

Jag klättrade upp på en stor blå container och där uppe väntade ett stort leende som träffade mina läppar med en smäll: som en svällande dansande enhet var folkmassan med ballonger och kostymer satt i rörelse, grupperna av protagonister rann ner på gatan mot Plaza de Catalunya och El corte Inglés. Polisen hade ännu inte börjat slå och antagligen skulle de inte göra det heller när de nu släppt spektaklet så här långt. Men ingen vet med en yrkeskår som fortfarande har andan av en fascistdiktator levande i sig.

Bankerna begravdes

En begravningskrans tillägnad bankerna hängdes upp på en skylt märkt Caixa Oberta, en av Spaniens största banker. Jublet steg mot polishelikoptern och vi trängde ut på Plaza de Catalunya. Blåklädda herrar täppte till vägen till Barcelonas turiststråk La Rambla och skaran dansade i stället mot det enorma shoppingcentret El Corte Inglés. Plötsligt var vi väldigt, väldigt många.

En blänkande svart Mercedes kontrasterade den levande skaran, åtföljd av ett smärre antal bilar innan Barcelonas småpolis Guardia Civil stoppade trafiken. Skymningen stängde kameralinsen och förde mig till technoflaket, takterna letade sig in i mig och satte fart först på benen och sedan på hela kroppen. Det är nog bara på Reclaim the Streets som jag diggar techno.

På andra sidan av en välpolerad ruta, alltså inne på El Corte Inglés, stod tre uppklädda tjejer i 20-årsåldern och såg häpet på oss. En nyfiken blick nådde mig och jag vinkade åt henne att komma och dansa med oss. Det ryckte lite i benen men traditionen höll henne kvar.

Tåget svängde ner till höger på Via Laietana och blev där stående en stund. Ingen verkade bry sig om det faktum att tåget stod stilla så länge kropparna rörde sig. Från ingenstans kom två pizzabud bärandes på en stor låda veganpizza. Gratis utskänkning. Med ett tunt lager smörpapper emellan låg de tjocka pizzorna staplade på varandra. Jag fick en munsbit och tåget ryckte till. Bilen rullade och glädjetjuten nådde upp till restaurangen på andra våningen där middagsgästerna fundersamt iakttog gatuverksamheten. Deltar deras barn också?

Big Brother is watching you

Ner mot Jaume I lotsades vi i gemensam svett. Ett kort stycke längre in i Barrio Gotico låg Plaza de George Orwell. Det lilla torget har precis fått en ny övervakningskamera installerad. Skulle George Orwell ha skrattat?

En kortvuxen kille försökte ta sig ur ledet för att hitta en toalett men farbror blå slog snabbare än mitt hjärta. Jag antar att han fick lov att hålla sig.

Genom vimlet av människor fick jag plötsligt syn på den till synes tvärgalne polisöversten igen. Han bar mörkblå tights och knähöga svarta stövlar. Bröstet putade ut och kröntes ovantill av en rakad skalle med en lika mörkblå militärkeps, och ett ansikte som vittnade om ordning och disciplin, påtvingad familjefrid och en favoriserad prenumeration på Guns 'n' Ammo.

Tankarna gick till generalen i Stanley Kubricks film Full Metal Jacket, och denne framstod plötsligt som en mjäkig liten dagdrömmare och kärleksprofet. Översten förde sig stelt som en marionettdocka när han höll sitt manskap i strikta linjer och rökte då och då en cigarett som såg väldigt liten ut mellan hans hårda fingrar.

Det är konstigt hur såväl frisläppta gatudansörer som strama polisgeneraler ständigt för samma gift till sina läppar. I teorin skulle de faktiskt kunna byta cigaretter med varandra utan att någon större skillnad inträffar trots att de har hela flyttlaster av olikheter som skiljer dem åt.

Sexsiffrigt deltagande

När vi passerade Barcelonas enorma postkontor (mer likt ett grekiskt tempel i mina ögon) fanns det ingen kontroll kvar och jag kapitulerade helt inför dansruset i tågets rusande glädje. Längs strandvägen mot Columbusstatyn löpte ett långt brett staket i vacker mörkblå färg som passade utmärkt att styra stegen på. Med utsikt över glädjen som lyfte tågets alla fötter vidare, till synes utan gräns för energin, studsade vi upp och ner i egna takter och kände oss som ett vi och inte ett du och ett jag. Bort mot en stor rondell rörde sig gemenskapen innan musiken slutligen lämnade folket och for bort längs strandvägen efter fem timmars lyckosam tjänstgöring.

Människorna satt kvar på gatorna och njöt av att man den här kvällen kunde höra varandras röster där det annars dundrar fram avgaskolonner av oljud och sänkta immunförsvar. Det offentliga rummet tillhörde för en stund människorna som lever i det och kommersens välretuscherade plakat ersattes likväl av spontan konst och dansanta konstellationer.

Fötterna mina spelade mig ett spratt och jag var tvungen att fortsätta på ett 1980-talsdisco i Barrio Gotico innan de gav sig.

Sedan samlade jag ihop lite sömn och fortsatte festa dagen därpå, då 200 000-400 000 spanjorer manifesterade sitt missnöje över regeringens energipolitik. Vad skulle egentligen krävas för att vi svenskar skulle göra något liknande? Mer begåvad kan väl vår regering knappast bli, så jag antar att det måste ha med något annat att göra. Kanske är det klimatet.