Skambröllop

Det var inget lyckligt bröllop. Bruden log och grät och snorade där hon skred fram i vitt till altaren, ensam. Pappa ville få henne gift, men klarade inte uppgiften att föra henne fram till altaret enligt katolskt manér. Skammen stod ivägen.

Och brudgummen stod och gnisslade tänder framme vid altaret. Undvek att se på bruden.

Bruden var tretton år, hennes blivande make femton. De kände inte varandra.

Det är en komplicerad historia.

Acácio var aldrig särskilt intresserad av skolan. Han skolkade mer än han var närvarande, och till slut gav till och med hans envisa pappa upp. Det hade varit många vändor fram och tillbaka till skolan, många samtal med rektorer och fröknar, många örfilar på pojken. Men det hjälpte inte. Acácio tog jobb i en liten bilverkstad i den lilla stan, detta var Nossa Senhora de Lourdes. Jobbade svart, utan att få sitt arbetsintyg underskrivet av sin patron, och utan sina andra lagstadgade rättigheter. Men Acácio tyckte att det var okej, fram till dess han insåg att han inte heller skulle få nån lön. Då gick han till pappa, som tog sig ett allvarligt och ganska burdust samtal med patronen. Vilket ledde till fullskalig familjefejd, med allt vad det innebär. Acácio tvingades lämna stan. Han flyttade till grannstan Nossa Senhora das Dores, där familjen har släktingar. Där fick han jobb i en annan liten bilmack.

Och det är där han träffar sin tillkommande.

Det börjar med att flickan, Érica, hänger mycket i verkstan, berättar Acácio. Hon börjar följa efter honom, är alltid i närheten. Men han är inte intresserad, de pratar inte med varandra, han ignorerar henne, helt enkelt. Inte särskilt snällt eller moget, men han är ju bara 15. Det pågår i månader.

Så uppdagar stan det hemska: Érica är inte längre oskuld.

Det är inte Acácio som bär skulden till skammen, men han råkar nu en gång vara den hon vill gifta sig med. Nu när hon ändå måste gifta sig, för att mildra den, skammen, för familjen. Hennes skam och familjens skam.

Så när pappan pressar och frågar vem pojken, eller pojkarna, är, säger hon: Acácio.

Så Éricas pappa tar lördagsbussen till Nossa Senhora de Lourdes för att prata med Acácios pappa. Som är lika känslig som Éricas pappa för oegentligheter som sex, och lika rädd för Skammen. Det tar hus i helsike.

Acácios pappa reser tillbaka med Éricas pappa till Nossa Senhora das Dores och läxar upp den dittills ovetande Acácio. Så att han vet att han lever. Och varför. Och det hjälper inte att Acácio lovar och svär att han aldrig rört flickan, han tycker inte ens om henne. Pappa väljer att tro på flickans pappa, framför att tro på sin egen son. Han ser svart, helt enkelt. Detta är det värsta som hänt honom och hans, annars så katolskt väluppfostrade, familj.

Så är vi framme vid bröllopet. Eller strax före själva bröllopet. Prästen har övertalats att genomföra vigseln, trots att han protesterar mot parets låga ålder. Han föreslår ett kontraktsbröllop på en begränsad tid, några år. Tyvärr existerar inga såna bröllop på lånad tid inom katolska kyrkan, och prästen lyckas inte trolla fram dem heller. Så det får bli ett vanligt bröllop. Prästen inser nog det beklämmande i situationen, och innerst inne hoppas han att detta skammens bröllop kan fungera som ett avskräckande exempel för andra sexlystna ungar i stan.

Strax innan bröllopet sitter församlingen just församlad i det lilla kyrkorummet. Det är knäpptyst, man kan höra den stilla vinden blåsa upp dammet på vägen utanför den vitkalkade kyrkan. Acácio sitter och stirrar framför sig, vägrar prata med någon och har svårt att hålla gråten borta. Men mest är han arg, helförbannad, det syns. Och Érica, ja, hon verkar ångra sig. Hon ser vilken sits hon satt Acácio i, och även om hon får nån att dela sin olycka med, så känner hon nog att riktigt rättvist är det inte. Så hon erkänner viskande för Acácios mamma att det inte var han, Acácio, som gjorde det med henne. Jag hör dem viska. Jag tror att vi ska slippa spektaklet. Men Acácios mamma verkar inte inse att det Érica säger tar bort skammen från hennes son och hennes familj, att hon är rentvådd. Hon fattar inte att hon kan stoppa bröllopet. Hon är lika inställd som sin envetna, envisa och fortfarande extremt arga man på att gifta sig måste de för att åtminstone tvätta lite rent på ytan. Så hon håller tyst.

Inte heller jag säger nåt, för i sekunden efter är det dags. Acácio suckar högt, för att igen visa sin ilska, och går fram till prästen. En bandad inspelning av en bröllopsmarsch. Bruden, gråtande och underligt leende på samma gång.

Festen efteråt är ingen fest. För syns skull finns där ett lokalt band som står för underhållning. Ingen vill höra dem spela, och det är inte bara för att de är usla. Det finns läsk och bröllopstårta. Men ingen har lust att varken skära eller äta tårta. Så festen tar slut innan den börjat. Acácio infinner sig överhuvudtaget inte.

Han har redan satt sig på bussen tillbaka till sin hemstad, fast besluten om att aldrig mer se flickan.

Han får ett nytt jobb i hemstan, på ännu en bilmack, får jag veta senare. Talar knappt med sin far, i alla fall inte mer än han måste för respektens skull. Det hans mor hörde har hon, mig veterligt, ännu inte berättat för nån.

Efter nån månad kommer Érica efter. Kanske tvingad av sin far att försöka få detta skämt till äktenskap att fungera. Kanske på eget bevåg. Hon var ju trots allt en gång så intresserad av Acácio att hon svalde sin stolthet och hängde efter honom trots att han knappt bevärdigade henne med en blick.

Hon flyttar till Nossa Senhora de Lourdes, skaffar sig ett jobb med att måla naglar på en skönhetssalong, tar för vana att komma förbi Acácios hus på vägen hem från jobbet. Det leder ingen vart. Hon är enveten, men han likaså. Då kommer hon på att hon kan snärja honom en gång till, på ett inte oprövat sätt. Andra gången gillt. Hon går till läkaren och gör ett gravtest. Hon är inte gravid. Hon tar testet, och där läkaren plitat negativt skrapar hon försiktigt bort bläcket och skriver dit positivt. Så tar hon papperslappen med hem till Acácio. Jag har sett den, inte ens vid det första ögonkast går det att undvika att märka vad hon gjort. Så kuppen misslyckas, inte ens Acácios pappa tror på henne. Det är här det sakta börjar vända för Acácio. Det är här pappa börjar reflektera över vad han gjort.

Synd att det redan är för sent. Acácio är gift, och utan mycket bråk och många vändor kommer Érica inte ge honom skilsmässa. Och så stort är Acácios hat mot henne att han vägrar ens se på sin maka, komma nära, än mindre tala med henne. Då blir det ännu mer komplicerat att få den där skilsmässan. Det är mycket troligt att de kommer förbli gifta i resten av sina liv. Utan att, antagligen, nånsin ha utbytt två ord.