Syndikalismens hjärta

Finns det då bara ett centrum? Eller kanske finns det flera centrum. Flera hjärtan som pumpar ut olika förståelser av världen?

Den kapitalistiska nyliberala ordningen - som fram till och med förra hösten bland annat symboliserades av två fallossymboler i New York - har influerat de senaste 20 årens politik och likt ett hjärta pumpat ut mentala kartor i varenda ådra i samhällskroppen. Men vart ska vi vända oss om vi är intresserade av ett annat hjärta? Ett nytt centrum i världen som symboliskt kan fungera som spridare av idéer.

Är det 2002 eller 1936?

Jag tänker på dessa metaforer när jag promenerar hand i hand med min flickvän längs Las Ramblas. Den omskrivna gatan, som är en ikon bland gator. Helt plötsligt duckar jag, samtidigt som min flickvän drar in mig bland de angränsande smala passagerna som utgör de medeltida kvarteren. Kulan - som jag duckade för - kom från en krypskytt vid Place de Espana.

När chocken lagt sig inser jag att Elin inte alls drog in mig bland gränderna för att skydda mig från en kula, utan ville visa mig ett av Antoni Gaudís mästerverk. Den legendariska arkitekten som var för stor för sin samtid men nu - i postmodernitetens svallvågor - har fått en renässans och hyllas av en ständigt tilltagande turistström.

Jag är i Barcelona och ibland har jag svårt att avgöra om det är 2002 eller 1936. I min tygväska har jag nämligen ett vältummat exemplar av George Orwells Hyllning till Katalonien som jag lånat av en kompis. De realistiska beskrivningarna av gatustriderna i 1930-talets Barcelona fungerar som ögonöppnare mot stadens alla egenheter. Ibland blir det till och med lite för realistiskt. Syndikalismens centrum. Är det här vi ska leta efter ett nytt hjärta?

Rummet vi bor i är litet men definitivt ändamålsenligt. En säng, utsikt över torget och närhet till bra restauranger. Vad mer kan man begära?

"Det är vi som är globalisterna"

Jag letar efter tecken på olika artärer som kan leda till hjärtat. I början tycker jag att jag letar förgäves. Men senare - på väg hem till siestan - upptäcker jag uttrycken för en annan värld. När handlarna stänger för siesta framträder mängdens motstånd. "För en frihetlig socialism, global solidaritet, det är vi som är globalisterna".

Slagorden finns inristade på stålpersiennerna med den nya tidens pennor. På spanska självklart, men med lite franska kunskaper och lite fantasi tyder man med lätthet budskapen. I mitt stilla sinne undrar jag om de skrevs i samband med den demonstration som samlade upp till 300 000 människor i centrala Barcelona i våras? Kanske. Kanske inte. Ett hjärta är inte något som bara pumpar ut mening och budskap i väldiga demonstrationer. Ett hjärta slår hela tiden.

De mentala kartorna skapas genom historiens konstruktion. Hur konstrueras då syndikalismens historia i dess centrum? Kataloniens museum är en behagful skapelse. Inte lika spännande som Gaudís fantasieggande mosaikkreationer men definitivt läckert. Historien skapas här. Självklart skapas också historien på gatorna, i fabrikerna och i människors samtal. Samtidigt så är det här - på Kataloniens museum - som historien visas upp, och konkluderas, för besökare som oss. Vi strosar omkring. Stenålder, bronsålder, medeltid. All historia från tidernas begynnelse finns tillgängligt för oss, bara att ta till sig.

Den hårdnande kampen mellan arbete och kapital

När vi kommer fram till mitten av 1800-talet börjar det bli intressant. I montrarna visas konkreta exempel upp på den hårdnande kampen mellan arbete och kapital. De arbetarägda tidningarna beskriver orättvisorna och det dagliga slitet i de farliga fabrikerna. Det är vid denna tid som syndikalismens genombrott sker i Barcelona.

Enligt César M Lorenzo i boken Syndikalismen vid makten, segrade Michail Bakunins tankar vid kongressen i Barcelona 1870, vilket fick långtgående följder för fortsättningen av syndikalismens utveckling. Målet var en värld byggd på ekonomisk federalism, kollektivism och kulturell frigörelse. Organiseringen skulle bygga på horisontell och vertikal sammanslutning där makten skulle fördelas jämt.

Efter framgångar och tillbakagångar under en längre tid växer sig syndikalismen sig allt starkare i början av 1930-talet. Det är framför allt den fackliga organiseringen i CNT (Confederación del Trabajo) som stärker och tränar det syndikalistiska hjärtat.

CNT slår in på samarbetets väg

När vi går runt på det Katalanska museet ser vi dokument och bilder från hur stadens arbetare den 19 juli 1936 förenar sig i CNT och slår tillbaka militären som har fått order att besätta Barcelona. Syndikalismen var vid makten. Hur skulle man göra nu?

CNT bestämmer sig nu, enligt César M Lorenzo, för att beträda samarbetets väg tillsammans med andra vänsterkrafter. Eftersom det stora hotet kom från Franco och hans allierade, fick kampen mot dessa krafter högsta prioritet. Orwells beskrivningar av både den oerhört livsgivande miljön han vistas i, samtidigt som han inte kan blunda för många motsägelsefulla händelser, är brilliant för att försöka förstå. Kamratskapet och solidariteten verkar för ett ögonblick ha realiserats i Barcelona men lika fort är det borta. Det försvinner med splittringen inom vänstern och förlusten i kampen mot fascismen. Men för ett ögonblick fanns den där.

Själv står jag förundrad kvar framför montern i det Katalanska museet där Orwells bok ligger. Den vill säga mig något. Som om den vill sträcka ut en hand där tankar, hopp och erfarenheter är samlade likt nya mentala kartor som vi kan navigera efter. Den lyckas.