Från Kabul till Orust

Temat för seminariehelgen anordnad av Orust Fredsförening och Folkuniversitetet var Galtungs idéer kring djupkultur, som kortfattat är det grundläggande tema som man finner i botten på varje kultur. Har man detta tema klart för sig har man också nyckeln till kulturens konfliktmöster, i synnerhet när det kommer till förhållandet med andra kulturer.

När det gäller dagens symbios mellan stat och kapital menar Galtung att man inte kunde skrivit en bättre koreografi än Marx och Lenins. Men jämfört med hans teorier om djupkulturer blir detta tämligen ytligt. Det betyder inte att han förnekar att ekonomiska avvägningar är en faktor i exempelvis USAs krig mot Afghanistan. Det går att gräva djupare än till kapitalismen, och det har han gjort med en fascinerande teori som han lättfattligt kan presentera som den goda pedagog han är. Det här är ett försök att göra om konststycket.

Sin djupkultur har Galtung delat upp i två grupper med tre element vardera. Den första gruppen kallar han för CGT och består av föreställningar om utvaldhet ("choosennes"), ära ("glory") och trauma. De kan ses som grunden för andra gruppen, DMA - dualism (vi-dom), manicheism (goda-onda) och armageddon (eller slutstriden). Andra gruppen polariserar, medan den första lägger den grund som gör polariseringen möjlig. Förhållandena kring den 11 september förra året gav en bra och aktuell utgångspunkt för Galtung att ge exempel på djupkultur "in action".

Islam och wahabismen

På 1700-talet levde i Saudiarabien en sunni-muslim vid namn Abd al Wahab. Han tillförde islam en uppsättning nya idéer som Galtung placerar in i sin mall för djupkulturer. Wahabs resonemang börjar med att visa att araberna var det utvalda folket, och deras land var det utvalda landet. Allah hade ju valt att sända sin profet till just detta folk och just detta land. Detta är det första elementet i första gruppen, utvaldheten.

Äran representeras av Hadith, ett asketiskt levnadssätt med bland annat alkoholförbud och begränsningar i antal fruar. Korstågen liksom kolonialmakterna och sedan USAs härjningar tas som bevis för andra folks avundsjuka på araberna för att de är det utvalda folket, och i det har vi traumat. För vad araberna faktiskt vill är bara att få vara i fred och utöva sin religion utan inblandning utifrån.

Nu är grunden lagd och polariseringen kan ta form. Dualismen ligger i de som bekänner sig till islam och de som inte gör det. De ser sig själv som ett fredligt folk som inte startar krig utan endast försvarar sig. Andra folk är däremot krigiska, något som i synnerhet gäller européerna, och här kan man faktiskt säga att de har historien med sig. Mellan muslimska länder har det sällan varit krig, medan varje europeisk krigsmakt av betydelse har legat i krig med varandra genom århundraden.

Sista elementet i Galtungs framställning av den muslimska djupkulturen är jihad. Det är ett missförstått begrepp som ofta förknippas med våld, men egentligen betyder ansträngning. Jihad är uppdelat i flera steg där det första, som kallas den stora kampen, är arbetet med ens inre. Efter ärlighet och handling kommer det sista steget, svärdets, och det är först här det blir tal om våld, och då i självförsvar. Det kallas också för den lilla kampen.

De som följer Wahabs lära kallas wahabaner, och i denna skara finner man bl a både det saudiska kungahuset och folket, liksom bin Laden och talibanerna. Det kan låta märkligt att det saudiska kungahuset som lierat sig med USA kan betrakta sig wahabaner (enligt ett fördrag från 1945 så får USA tillgång till den saudisk oljan i utbyte mot militär hjälp åt kungahuset så de kan försvara sig mot folket). Men kanske är det så att de betraktar sig som bärare av wahabismen, och därmed anser att de måste försvara sin ställning mot det egna folket. Och som bekant går de hårt fram och ligger inte talibanerna efter med hårda lagar och hård bestraffning.

Som Galtung påpekar så är det självklart att sökarljuset efter terroristerna från 11 september skall riktas mot Saudiarabien, eftersom bin Laden och de flesta av förövarna kommer från detta land. Att valet i stället föll på Afghanistan är en blandning av realpolitik, att USA lider av ett oljekomplex samt den amerikanska djupkulturen.

Kristendomen och puritanismen

En av nyckelpersonerna i skapandet av den amerikanska djupkulturen är den puritanske prästen John Winthorp. Likheten mellan wahabismen och den amerikanska puritanismen är slående, för även här finner man idén om ett utvalt folk. Men för de kristna nybyggarna var det svårare att få till utvaldheten, för här var ett nytt land där ingen biblisk händelse funnit sin skådeplats.

Men Winthorp fann på råd. Enligt Bibeln så var judarna det utvalda folket och Kaanan det heliga landet. Enligt Winthorp så hade judarna försakat sin mission genom att mista kontrollen över landet. Det här är inte logik på hög nivå, men Winthorp avslutar sitt resonemang med att Amerika är det nya utvalda landet, och att nybyggarna är det nya utvalda folket.

Puritanismen har liksom wahabismen sin ära i askesen, där de anti-sexuella föreställningarna är den mest kända. Utsätts de för något så uppfattas det som "hot utan mening", och här passade 11 september in som trauma i djupkulturen som handen i handsken. Dualismen mellan amerikanare och andra är genom utvaldheten klar, liksom motsatsparet goda och onda. Bushs uttalande om "antingen är ni med oss eller så är ni mot oss" är ett bevis på att det är just i krissituationer som djupkulturen är som starkast.

Djupkulturen inte given

Så här långt är det viktigt att understryka att djupkulturer inte är något uttalat eller medvetet, det finns ingen allmän puritanska kyrkan i USA. Vad vi talar om är djupt liggande tankemöster. Lyfter man djupkulturen från kollektiv nivå ned på individnivå kallas de främsta anhängarna för patrioter. Men skulle någon hitta på sin egen djupkultur, anse sig vara utvald, glorifiera sin idé och säga sig vara utsatt för hot utan mening skulle denna person beskrivas i termer som autism, paranoia och tvångsföreställningar. Det är med andra ord så att världen finner sig inklämd mellan två psykopatologier - puritanismen och wahabismen.

I sammanhanget är det är viktigt att poängtera att islam inte med nödvändighet leder till wahabism, lika lite som kristendomen är destinierad till puritanism. De båda skolorna är fanatiska representationer för sina respektive religioner. I varje religion finns element som kan användas för att bygga en fredskultur. Inom kristendomen finner vi kväkarna som länge rest land och rike runt för att medla i konflikter, och islam har sin sufism.

Men det motsäger inte att det faktiskt finns problematiska element i kanske framförallt kristendomen. Kristendomen och islam är expansiva religioner, med skillnaden att det första är det med alla medel och den andra förbjuds i Koranen att expandera medelst våld - men likväl har vi två expansiva religioner vilket med lätt leder till problem. Judendomen är inte alls expansiv - en rabbins första uppgift när någon vill konvertera är att avråda - och egentligen bara ett problem för de som delar heligt land med dem, nämligen palestinierna.

Fredlig djupkultur

Galtung identifierar alltså världsproblemen i första hand i kulturella föreställningar, och inte som vänstern gör traditionellt som en kamp mellan olika grupperingar eller närmare bestämt klasser. Men det är självklart att det är en motsättning som måste bort om vi skall kunna uppnå vad Galtung kallar en fredskultur. En fredskultur har en djupkultur som säger att konflikter skall lösas med fredliga medel, vilket gäller konflikter på alla nivåer.

Själva processen som skall leda till fredskultur måste också ske med fredliga medel, resonemanget är detsamma som för syndikalister och anarkister när det gäller makt - ett frihetligt samhälle kan endast uppnås med frihetlig organisation. Det kräver mycket av människan, då det först och främst krävs en vilja till förändring. Utan den har man svårt att ta till sig alternativ information.

Andra förutsättningen är medvetandegörande, att bli medveten om vad som pågår i och omkring en, alltså vilka föreställningar man själv släpar runt på. Först med medvetandegörandet finns det en möjlighet till verklig förändring och det är nog medvetandegörandet som Galtung ser som sin uppgift. Men det är inte i första hand personer i ledande ställning det handlar om, utan "vanligt folk".

När Galtung bygger sin idé om fredskulturen så lånar han friskt från olika existerande kulturer, utan att påstå att någon av dem är exemplariska tillämpare av de valda elementen. Galtung har gjort en ursummering bestående av tre beskrivande ord av några kulturer som han sedan plockar från. USA kan på detta vis beskrivas med dualism (vi/dom, gott/ont), horisontalt (strukturen) och optimalt (effektivitetssträvan). Kina beskrivs med Yin-Yang (att det finns gott i det onda, och ont i det goda), vertikalitet (hierarkier) och pragmatism.

Galtung vill sammanföra det österländska Yin-Yang och den västerländska horisontaliteten och sedan förena detta med pragmatism. Uppgiften på första seminariedagens kväll var för deltagarna att fundera på hur en fredskultur skulle kunna se ut. Jag själv är van från frihetliga vänsterkretsar att diskutera framtida samhällsformer, men då i stort sett endast strukturen. I Galtungs ursummering ingår strukturen (horisontaliteten), men också innehållet (Yin-Yang, pragmatism), vilket personligen kändes befriande.

Att Galtung talat om förändring av djupkulturen betyder inte att han tror att de materialistiska förutsättningarna är irrelevanta. Tvärtom så utesluter inte arbetet med sina egna föreställningar arbetet med det materialistiska. En konflikt mellan två parter behöver inte handla om några djupare behov, men har man inte löst uppgiften erkänna varje människas materiella behov (som mat, husrum och trygghet) och mentala behov (till exempel att bli sedd, förstådd och respekterad) är ingen verklig fredskultur möjlig.

Aktiv fredskämpe

Galtung är en annorlunda tänkare som engagerat sig i fredsfrågor sedan tidig ålder och som fängslad vapenvägrare har han levt som han lärt. Han är en auktoritet inom fredsfältet med över 100 böcker bakom sig. Tillsammans med några andra fredsforskare startade han organisationen Transcend som numera har FN-status.

Just nu är Galtung på gång med en bok om USA där han förutspår att supermakten kommer falla samman om cirka 20 år. Det låter stort att förutspå något sådant, men då får man inte glömma att han 1980 förutsade Sovjets fall som bara slog fel på tre månader. I Emanuel Wallersteins bok Liberalismens död som nyligen recenserats här på Yelah förutspår författaren kapitalismens fall inom 25-50 år. Den som lever får se.