På promenad i Mussolinis
idealstad

Fotografen och vespaföraren Alessandro talar hela tiden när vi åker mellan de olika monumenten och byggnaderna men jag har svårt att höra vad han säger. Det är hjälmen och fartvinden snarare än språkförbistringen. Jag svarar kort: Yes. No. Ok. Men jag tänker desto mer.

- Efter klockan halv ett är ljuset inte längre fördelaktigt att fotografera i, säger Alessandro, går ned på knä och knäpper några bilder av Palazzo della Civiltà del Lavoro, den arkitektoniskt mest dominerande och kanske mest spännande byggnaden i E.U.R. vid sidan av Palazzo dei Congressi.

Vid foten av denna jättekub placerad på en sockel, i folkmun kallad det fyrkantiga Colosseum känner jag mig mycket liten, som en ensam figur hämtad ur en tavla av Giorgio de Chirico ungefär. Och det är det som är meningen, de arkitekter som ritade och planerade E.U.R. visste både att använda de monumentala dimensionerna och att esteticera hela den rumsliga upplevelsen.

E.U.R. har hittills, förutom de som bor och arbetar här, mest lockat arkitekter och arkitekturintresserade turister. På senare tid har staden däremot fått ovanligt mycket uppmärksamhet, även i Sverige. Min tolkning av detta plötsliga intresse har åtminstone en vag koppling till uppsvinget för populistiska och högerextrema partier i både Italien och Europa. Men nu, i början av juni, är staden tämligen folktom. Men när vi rundar den gigantiska kubens ena hörn möter vi en lätt absurd syn. På marken, det stengolv som omger kuben, ligger ett tjugotal scouter på mage och leker någon slags lek. Jag lägger ifrån mig kameran och frågar, med Alessandros hjälp, en av ledarna vad de gör.

- De här barnen kommer från E.U.R.-området och de är barn till ensamstående föräldrar eller föräldrar som inte har råd att kosta på en semester. Vi försöker lära dem värderingar som samhället - han gör en svepande gest ut mot omgivningarna - misslyckats med att förmedla. Solidaritet, gemenskap och samarbete.

Det är naturligtvis en ironi, E.U.R. byggdes i syfte att skapa just sådana gemensamma värderingar, om än med helt andra ideologiska förtecken. Inspirerade av framgångarna med sitt tioårsjubileum 1932, Mostra della rivoluzione fascista, planerade den italienska diktaturen att 1942 fira tjugo år av fascistiskt styre och fem år av imperiebyggande just här. Som de romerska kejsarna och påvarna ville Mussolini sätta sitt outplånliga avtryck på den eviga staden - man hävdar att han planerade att låta begravas sig här i kyrkan SS. Pietro e Paulo. Ursprungligen skulle detta nya Rom kort och gott heta E42. Projektet som helhet skulle "i moderna och funktionella former ge uttryck för Roms storhet". Stadens huvudaxel, en bred aveny, pekar ut mot Mare Nostrum, det Medelhav som fascisterna så gärna hade velat dominera. Gator, piazzor och avenyer har regelmässigt bytt namn. Beethoven. Kennedy. Gandhi. Om namnet på huvudavenyn är nytt eller gammalt är oklart men det anknyter oblygt till det koloniala och imperialistiska förflutna: Via Cristoforo Colombo.

Planerna utarbetades av Marcello Piancenti, med ett helt team av Italiens mest bemärkta arkitekter till sitt förfogande. För de viktigaste byggnaderna utlystes tävlingar men arbetet avstannade helt 1941 på grund av kriget. Det återupptogs 1951 under ledning av Virgilio Testa och sedan dess har E.U.R. undan för undan fyllts av ministerier och huvudkontor för multinationella företag. I stället för den sjö som var tänkt att ligga vid slutet av Via Cristoforo Colombo ligger den cirkelrunda Palazzo dello Sport, arena under OS 1960. Ytterligare en ironi, eftersom E.U.R., bland mycket annat, av fascisterna utnämdes till en viktig etapp i civilisationernas Olympiska Spel.

Det är så det är att besöka E.U.R. Den märkliga legeringen av fascistiskt storhetsvansinne, ibland skarpsinnne, och statliga verk och multinationella företag inhysta i gigantiska kontorskomplex, somliga verkliga skyskrapor i stål och glas, stimulerar tanken. Jag associerar fräckt till det typiskt italienska begreppet parastato, ett begrepp som rymmer olika dimensioner av den i Italien oklara rågången mellan exempelvis offentligt och privat, näringsliv och politisk makt. Ett begrepp som på senare tid Silvio Berlusconi har gett ett nytt ansikte - hans parti Forza Italia har dessutom samlats till massmöte i Palazzo dei Congressi. Och när jag går in i entrén till Museo della Civiltà Romana, så är det vare sig Mussolini eller någon gammal kejsare som står byst invid väggen, även om det i förstone ser ut så. Mannen heter Giovanni Agnelli, ser stiligare ut än på bild, legendarisk ledare och chef för Fiat. Han var en av dem som omtalades i samband med de märkliga mötena som hölls på Hotel Excelsior i Rom 1974. Under hela sommaren träffades ett fyrtiotal ledande medlemmar av Rotary, bland dem Agnelli, och representanter för amerikanska och argentinska ambassaderna, samt amiralen Birindelli, före detta chef för Natos medelhavsflotta och parlamentsledamot för dåtidens fascistiska parti MSI. Mötet handlade, kan man gissa, om samma röda fara som tidigare Mussolini var besatt av.

Som besökare i E.U.R. märker man däremot inte mycket av något politiskt liv överhuvudtaget, de flesta byggnaderna används för konferenser, näringslivsträffar och kulturella evenmang. Från en av fasaderna hänger en gigantisk banderoll med texten Nokia. När jag och Alessandro tar igen oss, efter timmars mopedåkande och fotande i trettiofemgradig värme, på ett kafé i en sval arkad, ber han mig betrakta de andra gästerna.

- Alla som du ser häromkring dig arbetar antingen på en statlig myndighet eller på något stort företag. Samtliga betalar med kuponger som de fått av sina arbetsgivare, det är bara du och jag som kommer att lägga kontanter på bordet när vi går härifrån.

Jag ser mig omkring och lägger märke till uniformeringen, nästan samtliga gäster är män och klädda i tunna mörka byxor, vit eller blå skjorta och slips. Hela gatubilden domnieras av tjänstemän, ibland grupper av människor som har besökskort fästa vid skjortbröstet. De enda "störande" inslagen i gatubilden är några påstridiga försäljare vid busstationen när jag anländer på morgonen och ett par zigenska tiggare en bra bit utanför kafét där jag och Alessandro möttes samma morgon, Palombinis - ett klassiskt kafé i lyxklassen, vars interiör och överdåd nästan i sig motiverar ett E.U.R.-besök. Kaffet är inte dyrare än på ett vanligt trendkafé i Stockholm men det är godare och man blir serverad vid bordet, av distingerade kypare klädda i svarta välpressade byxor, gördel, vit skjorta och fluga.

Och så kanske den mest udda upplevelsen under mitt dagsbesök. Strax intill ingången, i en slags flygel, till Museo della Civiltà Romana - den mest omtalade attraktionen här är en gigantisk modell av antikens Rom - står en antikiserad staty förställande en romare. Handen lätt lyftad, som i en ännu inte avslutad gest. Över handen hänger något som ser ut som ett vitt lakan. När jag går närmare ser jag att någon sitter där inne vid foten av statyn, muttrar och talar för sig själv. Den skäggige mannen, en uteliggare, skulle inte ha väckt något uppseende inne i centrala Rom. Här framstår han som desto mer märklig och udda. Det verkar som om han, och kanske några till, bor i detta prång, permanent.