Koppargruvägarens dotter
gräver om fattigdom

Hon är amerikan, i 60 års åldern och en av världens främsta journalister som skrivit för alla "biggies" och är senast aktuell som författare till boken Barskrapad. En reportagebok där hon tar pulsen på USA:s nedersta skikt.

Under drygt 30 år har hon (lika kompromisslös som vid hälsningsfrasen) skrivit spaltmetrar och böcker om fattigdom, hälsa, kvinnokamp, klasskamp och internationell politik. Med Yelah.net pratade hon om demokrati, välfärd och varför Timbros ekonomer inte fattar ett dyft.

- Ibland har jag känslan att journalister som ska intervjua mig mailar samma frågor till varandra. Allt om boken har ju analyserats om och om igen, jag undrar varför ingen vill ta upp andra frågor som boken väckt.

Efter att ha stått emot den första anfallsvågen som de isblåa, intelligenta ögonen utsatt mig för och den andra vågen av Ehrenreichs spontana medieapati berättar jag för henne att Yelah.net är en så kallad oberoende tidskrift där inga andra etablerade journalister (eller några "alternativa" journalister för den delen) mailar oss några frågor.

Ehrenreich föddes som dotter till en koppargruvägare som placerade henne inom medelklassen men med ett i USA sällsynt klasstänkande. Att jag inte har läst hennes bok utan känner till henne via hennes kolumner i The Guardian och The Progressive leder oss befriande bort från malandet och sönderanalyserandet av boken, och hon berättar om idéerna:

- Efter att "Welfare to Work"-reformen hade genomförts (1996) så förutsåg såväl oberoende forskare som personer som jag att konsekvensen skulle bli underbetalda jobb och en nästan slaveriliknande situation för de ensamstående mödrar som tvingades ta det första bästa jobbet. Man stoltserade med att människor har fått arbete, vilket inte var särskilt svårt under högkonjunkturen och jag till exempel alltid fick jobb under reportagetiden, och att de (ensamstående mödrarna) inte längre var beroende av staten för sin försörjning. Trots att man snabbt konstaterade att genomsnittslönen för dessa lägsta skikten av arbetarklassen låg kring sju dollar per timme och att klara sig på den summan följdriktig var en omöjlig uppgift.

Men här i Europa och i Sverige anses dock USA av många ekonomer (på Timbro till exempel) och beslutsfattare i samhället vara en förebild för oss när det gäller samhällsform och ekonomiskt situation?

- Det kan knappast vara en förebild för Sverige! Oh, det är ju en fruktansvärd tanke! Vi (i USA) har ju fullständigt avskaffat all tecken på välfärdsstat när det gäller vård och omsorg, över 40 miljoner människor har ingen hälsoförsäkring överhuvudtaget, vilket betyder att de inte ens har en grundläggande rätt till sjukvård. Det finns inget skyddsnät som skyddar folk från marknaden. Om man förlorar sitt jobb så får man, kanske, arbetslöshetsersättning, men det är mycket liten summa och i lågkonjunkturen efter 11 september var det bara 30 procent av de som förlorade sitt jobb som fanns vara kvalificerade för att få arbetslöshetsersättning. Staten ersatte dem av passagerarbristdrabbade, konkurs hotade flygbolagen med 15 miljarder dollar, medan de tiotusentals som avskedades från flygbolagen inte fick ett ruttet öre. Om det är fri företagsamhet som råder, så låt de (företagen) då misslyckas! Staten är väldigt selektiv i sina ingripanden och subsidierar konsekvent storföretagsamhet.

Den ekonomiska idén bakom det här är väl att tillväxt och företagsamhet på lång sikt kommer alla medlemmar i samhället till godo?

- Det är just det som är kruxet systemet, att det inte fungerar! Det kan vi ju se, till exempel i det som min bok behandlar. Reagan och hans rådgivare trodde att om man öser pengar över samhällstoppen, så ramlar några slantar till botten, men det har ju visat sig vara felaktig. De fattiga i USA röstar inte, utan det gör de som befinner sig i den övre halvan av inkomstfördelning. Regeringen bryr sig då inte om de fattiga, för de röstar ju inte, och de fattiga resonerar att regeringen bryr sig bara om rika, så varför rösta? Där har vi en ondskefull cirkel som bara blir värre.

I Sverige ser vi samhällsmedlemmars kollektiva deltagande som en förutsättning för en vital demokrati. Från statens sida så försöker man få människor att engagera sig i olika samhällspolitiska frågor (främlingsfientlighet, EU, etc.) och bedriva upplysningskampanjer så som broschyrer till alla skolor. Kan du relatera till något liknande i USA?

- Nope, skrattar Ehrenreich och ser riktigt road ut av vad jag antar vara naiviteten i frågan.

På min följdfråga om varför det förhåller sig så i USA svarar hon cyniskt:

- Varför skulle de vilja ha vår inblandning och delaktighet? Saker händer bara om folk får det att hända genom kvartersdiskussioner och dylikt. Tror du Bush verkligen bryr sig om vad vi tycker om vårt krig med Irak? Han bryr sig inte om vad kongressen tycker om det, han bryr sig inte om vad FN tycker om det, han bryr sig inte om vad någon tycker om det. Staten är inte intresserad av en vital demokrati, till exempel då man 1992 diskuterade hälsoförsäkring. I stället för att ordna torgmöten över hela landet och höra vad folket säger ordnade Hillary Clinton ett hemligt möte med försäkringsföretagens chefer och det blev underlaget för reformen.

Ehrenreich är bra hård i sina uttalanden om USA och dess samhällssystem för att vara en toppjournalist som skrivit i jättetidningar såsom The New York Times, The Washington Post, The Nation och Time Magazine, vilka inte direkt är kända för sin radikala ton. Hon skriver även för mer liberala tidningar som the Progressive i USA och The Guardian i England men mycket av hennes journalistiska verksamhet har skett inom ramarna för det som kallas för etablerad respektive mainstream media. Däröver känner hon sig föga berörd, som hon uttryckte saken i en intervju med Z Magazine.

Ehrenreich berättade då att trots att hon varit kolumnist i dessa tidningar har hennes kontakt med och insikt i dessa mediekonglomerat begränsat sig till mailkontakt med respektiver redaktör.

I februari i år vittnade hon inför senatens utskott för hälsa, utbildning, arbete och pensioner om hennes upplevelser och slutsatser under sin tid som underbetald, dubbelarbetande trasproletär i USA. Hon redogjorde för hur fattigdomen görs osynlig i USA, något som hon återberättar:

- I USA är den officiella fattigdomssiffran 12 procent, vilket baserar sig på ett mätande som mäter fattigdom i relation till matpriser. Metoden är över 40 år gammal, och där matpriserna hållit sig relativt konstanta har prisutvecklingen när det gäller hyror och lägenheter varit dramatiskt. Den billigaste lägenhet som jag hittade kostade runt 500 dollar per månad, en ansenlig summa när man tjänar sju dollar i timmen, och det fortsatte upp till 2000 dollar per månad, vilket var en fantasisiffra med tanke på den lön jag och mina arbetskamrater hade. Studier från liberala, i dess amerikanska bemärkelse, institutioner som Economic Policy Institute visar på en fattigdomssiffra som är dubbelt så hög, nämligen 29 procent (baserad på en rapport i juli 2001).

Det är svårt att föreställa sig att all from av reaktion uteblir när ändå respektabla institut som EPI presenterar sådan statistik. Men Ehrenreich ser anledningen i det amerikanska folkets (till stor del av medierna fabricerade) vilsenkommenhet om sig själva och om världen i övrigt. Hon berättar om "The World Minute", en minut i en nyhetstimme om världen utanför USA.

På hennes högst ironiska sätt att närma sig ämnen definierar hon den största chocken hos den gemene amerikanen efter 11 september som vetskapen om att det fanns andra än amerikaner i världen, något som inte alltid är lika självklart. Att så få andel av amerikaner är ute och reser kan vara en anledning, föreslår jag. Ehrenreich håller inte med:

- Man måste komma ihåg att resa är en lyx som inte många har råd med, till exempel mina syskon har aldrig varit utanför USA. Det faller på mediernas lott att ge en någorlunda heltäckande bild av den verklighet och värld som vi lever i, och det görs inte. Från medias sida förutsätter man dumhet och ignorans hos befolkningen, och det ser inte heller bättre ut på toppen. När Bush blev president visste han inte namnet på Pakistans president, nyligen var han i Brasilien och sa till presidenten "aha, har ni svarta människor här också"? Dah!

Den mäktiga kvinnan med den smala kroppsbyggnaden, glasögonen och de atomklyvande blåa ögonen måste iväg. Hon avslutar:

- Well, this was a little bit different.