Tager vad man haver

Röda korsets kontor i Bogota.

Jo, det här är alltså människor som man går omvägar runt. De luktar illa och blänger oroväckande på en där man kryssar mellan boutiquer och barer. De är desplazados, internally dispaced, internflyktingar. De har flytt från Colombias landsbygd till städerna för att undkomma den väpnade konflikten. I Colombias 38 år gamla inbördeskrig går det nämligen inte längre att vara neutral. På ena sidan vänstergerillan. På andra sidan paramilitära högermiliser. Över alltihop en korrupt regeringsarmé.

Håller du inte med den ena gruppen så är du emot dem. Så det är bara att dra. Två miljoner sjuhundratusen människor på flykt i sitt eget land. Vad fick dom med sig när de flydde? Sina liv. Tråkiga minnen. Och så kommer de till Bogota och upptäcker att de inte är ensamma. Nio miljoner människor. Hundratusentals av dem desplazados. Vad tar man sig till? Man ringer på hos Röda Korset. De har ett stort kontor mitt i centrum.

Hade. För dom tog det. Dom där trashankarna med ryggen i en ryckig båge ner i en soptunna. Dom klev in ett par veckor innan jul 1999 och sa:

- Nu är det här vårt ställe.

Röda Korset trodde inte sina öron. Sen sa dom:

- Ni kan inte göra så. Vi är en neutral organisation. Om vi släpper in er här, så måste vi släppa in alla. Paramilitärer, gerilla...

Javier Gonzales.

- Men vi kom obeväpnade. Obeväpnade bönder, förklarar Javier Gonzales.

Han bor här nu, i Röda Korsets kontor, tillsammans med sin familj. Det som är kvar av den.

- Jag förlorade min gård, min far, min bror. Jag var en av få överlevande efter en massaker där sju personer miste livet, berättar Javier.

Han sprang iväg med sex kulor i ryggen, men överlevde. Armén tog honom och hans familj till Bogota, där han fick sjukhusvård. Men sen tog hjälpen slut. Tillsammans med sin familj vandrade han på Bogotas gator. Regeringen hade lovat att ta dem till en annan farm, där de skulle få börja om på nytt. Men det blev det inget av med. Farmen visade sig vara en stenåker. Dessutom var gerillan aktiv i området och Javier förlorade två av sina bröder till dem, de kidnappades för att bli soldater. Så de återvände till Bogota. Och började hänga utanför Röda Korset. Där möttes de återigen av besvikelse, för inte ens hos Röda Korset fanns hjälp att få. Men så gjorde de något. Först var de 20 familjer, som stöddes av flera andra familjer.

- Från början ockuperade vi huset för att visa hur lite röda korset bryr sig om vår situation, för att visa att röda korsets personal inte bryr sig om oss. Röda Korset brister i respekt för mänskliga rättigheter. Med ockupationen vill vi också visa den koppling som finns mellan Röda Korset och den korrupta regeringen som styr det här landet, säger Javier.

Grannarna håller förstås inte med. Dom som sitter på Atlantis till exempel, ett nybyggt shoppingcentrum tvärs över gatan. Dom har samlat in namnunderskrifter från området för att bli av med ockupanterna.

- Dom gillar inte fattigt folk. Vad ska dom säga till sina gäster som kommer hit för att äta och dricka på kvällarna, och så får dom se alla dessa fattiga människor, skrattar Javier.

Han jämför området han nu bor i med Cartucho, ett område i södra Bogota där många fattiga missbrukare håller till.

- Det här området är samma sak fast för rika. Dom tar samma droger. Dom tar de bästa kvinnorna, har dyra bilar. Men dom är skurkar, slödder och dom gillar inte närvaron av fredliga men fattiga bönder som har fått lida på grund av kriget.

I dag bor 47 familjer i femvåningshuset. Från början över 500, men polisen satte stopp för det och nu, tre år senare är det alltså 47 kvar. Utanför ingången står kravallstaket och en trött polis sitter på en pall och ber att få se legitimation på dom som går in och ut.

- För deras egen säkerhet, säger polisen, som läser Carlos Castaños bästsäljande självbiografi Mina bekännelser.

Castaño är ledaren för paramilitärerna, de som står för den stora majoriteten av brott mot mänskliga rättigheter. Nu står dock hans högermilis på USA terroristlista, liksom de två största gerillagrupperna i landet. USA har begärt att få Castaño och hans närmsta män utlämnade för att dömas i amerikansk domstol för terrorism och olaga vapeninnehav. Men det är en annan historia.

Innanför kravallstaketet står också en punkterad ambulans med röda korsets symbol på motorhuven. Över ambulansen löper klädlinor kors och tvärs. Även fattiga egendomslösa bönder måste tvätta sig ibland. Och så måste staten enligt lag betala för deras elektricitet, eftersom de bor här. Saknas bara mat för att överleva. Pengar till mat tjänar de på att sälja godis, cigaretter, lotter, tvätta bilar, tvätta kläder... den inofficiella ekonomin som håller uppskattningsvis två och en halv miljoner barn sysselsatta, bara i Colombia. Ett snabbt sätt att göra sig en hacka vore annars att flytta från Röda Korsets hus. Två miljoner pesos har de erbjudits per familj, ungefär 7000 kronor.

- Det nöjer vi oss inte med, säger Javier. Vad vi vill är att staten följer Genèvekonventionen så att dom löser våra problem för gott.