Lula eller livet

Jag var inte med 1989, vid det första allmänna och fria valet efter militärdiktaturen. Det var då Lula-rörelsen startade, folket drog fram på gatorna sjungandes Lulalala, man ville ju så gärna tro att friheten var detsamma som förändringen. Luiz Inácio Lula da Silva, fackföreningsledaren och Castro-vännen, var förändringens främsta ansikte.

Lula förlorade mot Fernando Collor do Mello efter en mediehistoriskt manipulerad tevedebatt. Och Collor blev några år senare avsatt efter landets största korruptionsskandal. De följande två valen hade Lula ingen chans mot den världsberömde sociologen Fernando Henrique Cardoso.

Men nu är Lula tillbaka på scenen. En sandpapprad Lula-light, framför ett lite mindre taggig arbetarparti, lite mindre hotfull för de besuttna. Och denna solblekta första söndag i sommarens första månad är fylld av en nervös förväntning som jag tänker mig påminner om den för tretton år sedan. Och inte bara i de vänsterkretsar som jag kanske kan beskyllas för att befinna mig i. Den avgörande majoriteten av det brasilianska folket har fått nog. Nog av privatiseringar, nog av USA:s inflytande över ekonomi och politik, nog av de ständigt försvårade levnadsvillkoren, nog av strejker, nog av elransoneringar, nog av arbetslöshet, nog av oförändrade löner (det är åtta år sen en lärare fick sin lön höjd) President FHC:s politik må vara hyllad i Europa, men det är inte där han regerar. Och här där han regerar har den under hans åtta år inte gjort befolkningen nåt lyckligare.

Med läppstiftet smetande i värmen ställer sig Margarette sist i kön utanför skolan som för dagen får tjäna som vallokal i ett av Aracajus fattiga arbetarklasskvarter. Kön ringlar sig runt flera kvarter, solen står som högst på himlen och klagomålen på den långsamma takten och oorganiseringen duggar tätt. "På tryggt avstånd från ordningsvakterna pågår för fullt affärsverksamheten Bäbisuthyrning. För femton spänn kan den som inte orkar med väntan och värmen, men inte heller vill betala straffet för att smita undan den obligatoriska röstningen, hyra sig en bäbis. Med den under armen släpps man nämligen före i kön. Klagoropen hetsas upp när de köande ser samma unge släpas in och ut av den ena stolta föräldern efter den andra.

Margarette utnyttjar dock sin tid i kön väl och metodiskt. Hon har kategoriskt vägrat bära arbetarpartiets röda stjärnor eller klistra Lula-märken på bilen under valkampanjen. Nu byter hon taktik. Det är förvisso förbjudet enligt lag att utöva röstövertalning i vallokalernas närhet, men när nu många av de köande inte har en aning om på vem de ska rösta kan Margarette inte låta bli att ge lite tips. På små papperslappar skriver hon upp nummer på kandidater till senatorn, deputeradekammaren, guvernör och president och distribuerar dem till sina grannar och bekanta. Den senaste veckan har telefonen hemma hos oss gått varm av släktingar som inte hört av sig sedan förra valet men som nu vill veta hur Margarette tycker det är vist att rösta. Sedan pappan dog för många år sedan blev det äldsta dottern Margarette som blev huvudansvarig för familjen, och med åren har hon fått respekten av en klanhövding. Och i ett land där med få undantag familjen röstar som pappan i huset, lyckas Margarette värva ett antal röster för sin Lula. Hon tillhör visserligen de många som anser att Lula blivit alltför light, men hon klänger sig fast vid den rest av hoppet som finns kvar. Alternativen är obefintliga. Det är Lula eller livet.

Efter fem och en halv timmes väntan når Margarette så fram till den elektroniska valurnan. För henne är det inga problem att knappa in de många nummer som behövs för att hennes kandidater ska vinna ytterligare en röst. För andra, framförallt för Brasiliens många analfabeter, är röstningen ett orosmoment man fasat länge för. Av de drygt 12 procenten blanka rösterna i nordöstra delen av landet, räknar man med att den största delen beror på att folket inte lyckats ta sig igenom de många siffrorna och de många olikfärgade knapparna. Det betyder att fler än de som röstade på den presidentkandidat som hamnade på fjärde plats, Ciro Gomes, inte fick ta del av den demokratiska processen.

Klockan fem ska röstningen avbrytas, men de långa sega köerna gör att det klockan två på morgonen fortfarande pågår aktivitet i vallokaler på olika håll i denna världens andra största demokrati. Inte desto mindre börjar rösträkningen, och framåt tidig kväll kommer de första delresultaten. Snart står de klart att alla de miljoner brasilianare som hoppats på en Lula-vinst redan i första valomgången, får ställa ölen på kylning för ännu ett par veckor framöver. Lula ligger och hoppar stadigt mellan 46 och 47 procent, bara några få enheter från de 50 procent plus en röst som skulle ge honom en historisk seger.

Besvikelsen är oerhörd. Lula mot president Cardosos kandidat José Serra i en andra valomgång betyder hårda tag och mycket propaganda innan vi når fram till den 27 oktober och det slutliga avgörandet. Fruktan för att mediekonglomeratet Globo nu ska ge sig in på allvar i slutstriden, som det gjorde 1989, är stor. Men ändå, det ska mycket till att hindra Lula nu. Få har som han blivit symbol för förändring. Och det är nu eller aldrig, en femte gång ställer han inte upp. Margarette inser att det är allvar. Och bestämmer sig för att det där med att klistra bilen full av röda flaggor och Lula-klistermärken kanske inte är en så dum idé trots allt.