Torsdag 26 december 2002
Det är fredag i december. I Sverige är julstressen i full gång och på taken ligger tjocka lager snö. Här på den tanzanska landsbygden finns ingen julstress och den enda snö som finns ligger i ett sparsamt antal fläckar på Kilimanjaros toppar.
Jag sitter i ett litet rum tillsammans med 15 av de 24 personer som utgör byrådet i Ngaseni. Jag är här för att diskutera med dem om demokrati på gräsrotsnivå.
Det tanzanska byrådet består av 24 personer från bygden (mestadels bönder) som är uppdelade i fem olika arbetsgrupper. Dessa är planering och finanser, försvar och säkerhet, hälsa, utbildning och kultur och socialtjänst. I varje kommité finns även en sakunnig, som kommer utifrån byn och är anställd av regeringen. De övriga arbetar gratis förutom en symbolisk ersättning när de har möte.
Utformningen av byrådet, dess kommitéer och antalet personer som ska sitta i dem, ska enligt lag se likadan ut i alla byar i Tanzania. Det är ett beslut fattat av regeringspartiet Chama Cha Mapinduzi, CCM.
Vilka som ska sitta i byrådet beslutas av varje enskild by i samband med presidentvalen, det senaste år 2000. Så långt är allt väl så långt den parlamentariska demokratin beträffar.
Värre blir det när de berättar att varje kommité har fått sin agenda och arbetsplan fastslagen av regeringen utan att de själva kunnat påverka innehållet.
Det är alltså inte upp till byrådet att besluta var fokus för den specifika byn ska ligga. Jag frågar hälsokommitén om de arbetar med att sprida information om hiv och aids, och en kvinna svarar:
- Självklart stödjer vi de nationella kampanjer som regeringen utlyser men just nu har de beslutat att vi i stället ska arbeta med att ge barn i lokalområdet grundläggande hälsoskydd. Vi ändrar inte arbetsplan förrän regeringen beslutar det. Hiv- och aids-upplysningskampanjer kommer på agendan när regeringen beslutar så.
Jag frågar hälsokommitén igen, har ni då inte möjlighet att föra fram egna initiativ och förslag kring vad ni själva och byborna här anser vara det bästa och viktigaste för just det här specifika området?
- Våra möjligheter att påverka är ytterst begränsade. Direktiven kommer uppifrån. De olika kommitéerna arbetar dessutom oberoende av de andra kommitéerna i byn och liknande kommitéer i grannbyarna och det är förbjudet enligt lag för såväl bybor som personer från andra kommitéer att ta del av diskussionerna.
För att dra situationen till sin spets, för att verkligen utmana den maktlöshet jag upplevde hos byrådet frågar jag vad som skulle hända om, rent hypotetiskt, samtliga invånare i en by var motståndare till regeringspartiet och alla i byrådet tillhörde partier som inte samarbetade med regeringen? De svarar, med något som möjligen kan vara en suck av maktlöshet.
- Det spelar ingen roll vilken politisk åsikt personerna i byrådet personligen har. Deras uppgift är att verkställa de beslut som tas på högre nivå. Även i en situation där hela byn motsätter sig ett regeringsbeslut kommer beslutet att genomföras.
Något skärrad över den tydliga toppstyrningen frågar jag vad de själva upplever som deras största svårighet i arbetet inom byrådet.
- Att fundera ut hur regeringens direktiv ska verkställas så ekonomiskt och effektivt som möjligt.
Här handlar det inte om svårigheterna med att förbättra bybornas livsvillkor eller att bejaka byns egenvärde i denna hierarki. Det är ingen av de femton närvarande som anser det vara problematiskt att besluten kring deras verksamhet fattas långt över deras huvuden, och att alla initiativ underifrån, från gräsrötterna, tystas ner. Ingen verkar besvärad över den brist på inflytande jag upplever att de har. Anledningen visar sig vara att samtliga av de 24 i byregeringen är sympatisörer till regeringspartiet CCM, så de stödjer utan forbehåll de direktiv de får. Denna dominans av CCM-anslutna har det varit också i alla tidigare val.
De får frågan om de tycker det är ett problem för den demokratiska utvecklingen att regeringspartiet är så överlägset att inga andra röster gör sig hörda.
Först försöker de glida in på ett nytt ämne, och jag tvingas ställa frågan tre gånger innan ordförande Paul Mtana svarar:
- Självklart har de andra partierna samma möjlighet som CCM att vinna sympatisörer men här i Rombo är CCM helt enkelt alldeles överlägset populära att de andra partiernas försök är fruktlösa. Byborna har har gjort sitt val, och alla har valt CCM. Demokratin har segrat!
Mtanas förklaring vinner omedelbart stöd hos de andra i byrådet genom överlägsna skratt, dock tydligt uppblandade med både osäkerhet och obehag inför frågan.
Tanzania övergick på pappret till ett flerpartisystem genom presidentvalet 1995. I verkligheten har, om vi fokuserar på fastlandet och glömmer Zanzibar för en stund, Chama cha mapinduzi varit överlagset alla andra partier, med en budget som vida överstiger de andra partiernas.
Låt mig dra en parallell till grannlandet i norr, Kenya. Inför presidentvalet i december redovisades sympatiundersökningar kring tidigare presidentval i landet både från statliga och oberoende organisationer. Alla visade att det då styrande partiet Kanu och presidenten Arap Moi fick en betydande andel röster från boende på landsbygden. Inte så mycket därför att de egentligen stöttade Kanu (oftare tvärtom, kritiken mot regeringspartiet var ofta mycket bitsk) utan därfor att de inte visste om att det fanns andra partier och vad dessa stod för. Även de som hade dessa grundläggande kunskaper röstade ändå ofta på Kanu för att undvika eventuella repressalier byn kunde drabbas av från regeringspartiet om de inte stöttade dem i valet.
Detta fenomen innebär ett klart problem för den kenyanska parlamentariska demokratin, och då kan det mycket väl vara samma strukturer som råder i Tanzania.
Jag lämnar byrådet i Ngaseni med en olustig känsla i kroppen. Förhoppningsvis kan jag börja andas igen efter nyår då jag planerar att besöka fackforeningar och politiker på distriktsnivå för att gräva vidare i den tanzanska demokratin.
Hanna Dahlström