Oviss framtid för
fabriksockupanter

Det var i samband med att påskhelgen inleddes för snart två veckor sedan som händelserna tog en ny vändning. Under natten mot långfredagen kastades det fåtal arbetare som befann sig på textilfabriken Brukman i Buenos Aires ut på gatan av en omfattande polisstyrka. Myndigheterna har tidigare vid två tillfällen utan framgång försökt vräka textilarbetarna, som till största delen utgörs av kvinnor. Den här gången lyckades den 200 man starka polisstyrkan utan ansträngning uppnå sitt syfte: att tömma fabriken på arbetare och återlämna den till dess tidigare ägare.

Protesterna lät inte vänta på sig. Snart samlades en rad medborgarrättsgrupper, fackföreningar och fabriksarbetare utanför polisavspärrningarna som satts upp en bit från textilfabriken. De boende bakom avspärrningarna i kvarteret tvingades identifiera sig för att ta sig till sina bostäder.

Tårgas och gummikulor

Under den fjärde dagen av protester är spänningen tillräckligt uppbyggd mellan de två lägren för att en gnista räcker för att antända situationen. Och den gnistan ska enligt flera medier ha kommit från en demonstrant, som under pågående diskussioner mellan poliskommendanten och en representant för arbetarna på Brukman, lyckats välta en bit av det manshöga kravallstaketet som skiljer de tusentals demonstranterna från polisstyrkorna klädda i hjälm och plexisköldar. Sekunderna senare sprider sig tårgasen och gummikulorna viner bland demonstranterna, som räknar flera tusen personer. I det kaos som följer jagar den nu 400 man starka polisstyrkan demonstranter så långt bort som 25 kvarter, eller två kilometer, i de centrala delarna av Buenos Aires.

120 personer grips och minst ett 20-tal skadas, bland dem även mediarepresentanter som plötsligt befinner sig mellan svärmar av sten respektive gummikulor och tårgas. Dagen efter är såväl höger- som vänsterledare eniga om att poliserna gått för hårt fram. Samtidigt får sig demonstranter och fabriksarbetare en åthutning i Clarin X, landets största tidning, för att ha satt sig över lagen. Landets 20-procentiga arbetslöshet kan inte vara en ursäkt för att ta ifrån de tidigare ägarna deras rättigheter till fabriken.

Vid sidan om lagen

Runt om i Argentina uttrycker nu olika grupper sin sympati med arbetarna på Brukman. Händelserna på Brukman riskerar att skada den nationella rörelsen för återtagna fabriker. Anledningen är den att av de cirka 150 återtagna fabrikerna så är det två som särskiljer sig från mängden. På dessa två fabriker har det vänsterradikala Partido Obrero - arbetarpartiet - motsatt sig bildandet av ett kollektiv. Bildandet av ett kollektiv är en förutsättning för att ha en juridisk person som kan driva processen i domstol för att få fabriken exproprierad och överlämnad till kollektivet. Varken expropriation eller kollektiv duger för Partido Obrero som istället vill att staten ska ta över fabrikerna. Men ett förstatligande är något som aldrig kommer att ske i Argentina. Följaktligen agerar de två fabrikerna - varav alltså Brukman är den ena - utanför lagen, till skillnad från den stora majoriteten återtagna fabriker som fullt lagligt idag drivs av arbetare enligt en undanskymd paragraf i konkurslagen.

- Händelserna runt Brukman kan bli dålig reklam för den nationella rörelsen för återtagna fabriker, menar Esteban Magnani, journalist som arbetar med Naomi Kleins tevedokumentär om återtagna fabriker i Argentina som spelas in för tillfället.

Argentinas viktigaste vänstertidning Página 12 skriver i en undersökande artikel dagarna efter kaoset utanför Brukmanfabriken att det inte är någon slump att utrymningen av arbetarna sker en vecka inför presidentvalet. Argentinas tidigare president Carlos Menem, som för många argentinare står som huvudansvarig för landets ekonomiska kollaps, siktar nämligen på att bli omvald. Han har tidigare lovat att det ska bli ett slut på demonstrationer och upplopp om han blir president igen, eftersom, som han ser det, demonstrationerna hindrar hederliga arbetare att komma till arbetet på grund av att de blockerar trafiken i centrum.

- Att få staden att se ut som ett slagfält strax innan valet kan få folk att rösta på honom, säger Esteban Magnani.

Gamla bekanta

Och det finns fler pusselbitar att lägga på plats: Polisstyrkan som kastade ut arbetarna agerade på order av en viss domare Jorge Rimondi, och det är intressant i sammanhanget eftersom nämnda domare är bekant just med Carlos Menem. Jorge Rimondi tillträdde sin post för inte så länge sedan, efter de två tidigare domare som misslyckats med att vräka arbetarna från Brukman.

Kort sagt passar det Menem utmärkt att våldsamheterna utanför Brukman sker en vecka innan valet och inför tevekamerorna. En god anledning, eller ursäkt, för honom att ta itu med det obehagliga fenomenet ockuperade fabriker.

Domstolarna avgör

Rörelsen som organiserar de återtagna fabrikerna heter MNR, Movimiento Nacional de empresas/fábricas Recuperadas (Nationella rörelsen för återtagna företag/fabriker). Inom den mycket löst sammansatta organisationen återfinns de 150 återtagna fabrikerna, i en skala från arbetsplatser med en politiskt ointresserad medelklass, som bara vill ha kvar sina jobb, till de politiskt mest radikala arbetarna, representerade av Brukman och keramikfabriken Zanón.

För den stora majoriteten av de 150 fabrikerna under arbetarkontroll väntar en tvåårsgräns. Exproprieringen gäller nämligen bara för två år framöver. Därefter ska en domare åter avgöra fabrikens öde. Situationen är komplicerad och fall skiljer sig från fall till fall, men risken är stor att fabrikerna bjuds ut till allmän försäljning. Två år har alltså de enskilda kollektiven på sig att ackumulera kapital för att kunna köpa loss fabriken.

- Ofta är det arbetarna som är den största fordringsägaren i de här företagen, eftersom de tidigare ägarna är skyldiga dem stora summor pengar i obetalda löner, säger Esteban Magnani.

- Men när de två åren har gått så ska en domare åter avgöra fabrikens öde, om den ska tillbaka till den tidigare ägaren eller om den ska bjudas ut på marknaden till försäljning, eller gå till arbetarna. Och arbetarna vet att det är då de måste vinna, då den första fabriken om ett och ett halvt år går upp i domstolen igen. Vinner de det slaget så vinner de hela kriget.