Hos Iraks palestinier

På fotbollsplanen i "Haifa Sport Club" bor nu ett tusental palestinier, offer för de nya tiderna i Irak. Buthaena Ruslan med barn lever sedan en månad i ett tygtält i hettan

-De tvingade iväg oss från Palestina och ockuperade vårt land, och nu har de ockuperat Irak också, säger en ung kille. Hans kompis fyller i:

-För oss palestinier blir det bara värre, ingen hjälper oss. Vem tror på den här skiten som kallas vägplan för fred? Israel har aldrig gett oss något, och inte kommer de att göra det nu heller, säger han föraktfullt.

Baladiat

Vi står i Baladiat, ett område med ett fyrtiotal trevånings flerfamiljshus i norra Bagdad. En del lägenheter är sotsvarta, utbombade efter de strider som rasade här för några månader sedan. Syriska och jordanska, ihop med palestinska, Saddamtrogna förband gav de amerikanska framryckande marinkårssoldaterna en halvtimmes motstånd, sedan blåstes de iväg.

Baladiat är det enda som realiserades av Saddams alla löften om jobb, bostäder och framtid till palestinierna. Den första flyktingvågen kom vid den judiska utdrivningen från Palestina 1948, men de 5000 som kom fick aldrig flyktingstatus utan blev gäster i Irak. Likadant efter sexdagarskriget 1967, men då byggdes åminstone Baladiat för dem. Sedan dess betalade regimen hyra för de övriga som under tidens lopp blev till närmare 80 000 i dag. Och hyran var till sist på grund av inflationen mest symbolisk.

Men palestinierna var alltid andra klassens irakier: de fick inte äga bilar eller ens ta körkort, inte äga fast egendom eller ens en ha en liten firma, och högre positioner inom samhället förvägrades dem. Så när Saddamregimen jagades bort hade de små möjligheter att betala hyran hos de privata hyresvärdarna, som vädrar helt andra möjligheter till uthyrning i det nu mer västföretagarvänliga Irak.

Buthaena Ruslan

Luftkonditioneringen i bilen hinner inte ge någon effekt när vi åker de få kilometrarna bort till Haifa Sport Club och ute på de söndertorkade gräsfälten som en gång var fotbollsplaner står ett trehundratal tält i rader. Svetten klibbar när jag och min tolk går omkring i hettan och kikar in i tälten efter ett lämpligt intervjuoffer. Trots att hennes man är borta visar ändå Buthaena Ruslan oss in - ett tälttygrum med några kartonger med kläder, ett litet gaskök och några filtar - det är nu familjens hem.

-Vår hyresvärd sa till oss att flytta, han ville öppna ett tryckeri i huset, berättar hon.

-Hyran betalade regeringen tidigare, och vi hade inte råd med den nya, högre hyran värden ville ha. Han lät oss bo kvar ett tag, men sen blev vi ivägkörda hit.

Medan vi pratar kommer en halvt sönderfallen bil körande in på området, och i dammet lastas korgar och kartonger av. Ett av de lediga tälten får nya invånare.

-Barnen gråter, vi klarar oss knappt i hettan. Vad har vi gjort för att tvingas ha det så här?, frågar Buthaena.

Familjen Ruslan är inte de enda. På området här bor nu ett par tusen palestinier, och dessutom finns ytterligare tusental utspridda i läger vid gränsövergångarna mot Jordanien och Syrien, som båda har stora palestinska minoriteter. Men flyktingarna släpptes aldrig över, och än har den amerikanskledda koalitionen som nu styr Irak inte brytt sig om deras öde.

På sportklubben verkar dock ett par internationella hjälporganisationer, så mat, vatten och kläder finns.

-Men vi ber inte om att vi ska få bättre bostäder eller sociala förhållanden här i Irak, säger Anwar Al Shek från Palestinska kommittén och är principfast:

-Det vi vill ha är rätten att återvända hem.

De flesta palestinierna här är födda i Irak, men drömmen lever kvar för dem om det förlovade landet, Palestina. Liksom för Butahena.

-Även i det här tältet drömmer vi, och "Inshallah" - om Gud vill, en dag ska vi få återvända hem...