Att prata om våldtäkt

Författaren och journalisten Charlene Smith, som nyligen var på besök i Sverige betonar hur viktigt det är att våldtäkt tas upp i det offentliga samtalet.

Smith säger att hon är en våldtäktsöverlevare (rape-survivor). Ordet får mig att tänka på marknadsanpassade dokusåpisar och proffstyckare och det låter väldigt amerikanskt.

Viktig kamp efter våldtäkten

Men Smith är inte amerikan, utan sydafrikan. Vit sydafrikan från medelklassen. Prisbelönad journalist och författare och rådgivare till Världshälsoorganisationens handlingsplan vid våldtäkt.

Dagen efter Smith blev våldtagen i sitt hem för fyra år sen började hon skriva artiklar, vilket blev början på skrivandet av en bok. Boken Utan skuld (Proud of me) presenterade hon på bokmässan i Göteborg. Den handlar om hennes sätt att hantera att hon blivit våldtagen. Det första hon gjorde när hon kunde kravla sig upp, med blod från sår på sin kropp var att söka läkare för att få medicin mot HIV. Hon var tvungen att åka till två sjukhus och bråka sig till bra vård. Och hon är vit medelklass!

Palmecentret bjöd efter bokmässan in Smith till ABF i Stockholm för ett samtal om boken med Thomas Hammarberg från Palmecentret.

- Vi våldtäktsöverlevare ska kämpa för att rädda nästa kvinna. Men vi ska inte kämpa emot under våldtäkten, för det är det som förövaren vill. Kämpar vi inte emot har man större möjlighet att överleva, och det är första segern. Efteråt ska vi kämpa. Vi ska inte låta oss inringas som offer, utan prata om våldtäkt offentligt.

Olika angreppssätt på våldtäkt

Jag har inte läst hennes bok, men det är hur Smith pratar om våldtäkt denna kväll som får mig att fundera. Hon kan diskutera våldtäkt utifrån egen erfarenhet, men alla som blivit våldtagna reagerar inte på samma sätt. Hon pratar om våldtäkt med fokus på den våldtagnes behov av stöd och omtanke från samhället i stort och sin närmaste omgivning. Alltså fokus på ett våldsbrott som begåtts, precis som lagar kan vara stöd för upprättelse efter kränkning av rättighet eller brott.

Det är en viktig del av våldtäktsproblematiken och det finns stora brister när det gäller respekt för den våldtagna/e. Det ser vi inte minst i våldtäktsmål i Sverige, då den våldtagna kvinnan (hur det är för våldtagna killar vet jag inte) måste redovisa om hon druckit alkohol och hur mycket och hur hon var klädd och uppträdde, vilket inte den som utsatts för våld vid andra våldsbrott behöver.

En nyss våldtagen får inget psykologiskt eller känslomässigt stöd av att någon påpekar våldtäktens samband med könsmaktordningen, heteronormativitet och sociala maktordningar, men maktanalysen kan inte nonchaleras i ett samhällsarbete mot våldtäkter.

Smith känner förstås till att kvinnor är underordnade i samhället och att det finns en utbredd (smyg)homofobi i samhället som hjälper till att underordna kvinnor och hon har kämpat mot apartheidsystemet i Sydafrika. Men jag uppfattar att hon tycker att det angreppssättet på våldtäkt ger för lite synbart resultat. Det är ganska självklart att särskilt de som blivit våldtagna vill se mer direkta och synliga förändringar när det gäller våldtäkt.

Våldtäkt är ingen kvinnofråga

Men det finns flera sätt att se på mekanismer runt våldtäkt. En kvinna i publiken undrar varför Smith säger rapist (våldtäktsförövare) och inte nämner män.

- Nej jag vill inte isolera män att vara de som begår våldtäkt. Det är bara en liten minoritet män som våldtar.

Dessa män beskriver Smith som funktionsbrist sexuellt och väldigt dåligt självförtroende. Det synsättet kanske kan användas för att förklara de enskilda fallen och för att fälla misstänkta, men det strukturella problemet med våldtäkt som också omfattar individen den våldtagna/e måste angripas på andra sätt.

Att bortse från att de som våldtar kvinnor/flickor eller män/pojkar till allra största delen är män är svårt att se en fördel med. Smith verkar här angripa radikalfeminister, som utgör en liten grupp feminister, och ingen radikalfeminist hörs i publiken.

Smiths kritik av separatistisk feministkamp är en annan sak. För separatism innebär alltid ett avskiljande från en större helhet, och när det gäller våldtäkt blir avskiljandet från män i diskussionen att våldtäkt görs till en kvinnofråga, när det är en fråga som vi alla har ansvar för. Att det bara är ett par män i publiken bekräftar att våldtäkt gjorts till en kvinnofråga i samhället även utan vald separatism.

Jag anar att Smith inte vill nämna män för att alla män inte ska känna sig utpekade personligen, vilket är en reaktion som tyder på en bristande förmåga att lyfta blicken från sig själv. Men när Smith osynliggör att det är män och bara enstaka kvinnor som våldtar för hon bort mäns intresse från våldtäktsproblematiken. De behöver inte vara delaktiga, och då blir det igen en kvinnofråga.

Att plocka bort våldtäkten från makt

Sen säger Smith det som får mest reaktion i publiken: "det är en kliché att våldtäkten är en makthandling".

Visst ska vi pröva våra åsikter, och då kan vi pröva föreställningen att den som våldtar är en svag person med dåligt självförtroende och därför vill utöva makt genom våldtäkten. En åsikt som ser makt som en del av våldtäkt före, under och efter en våldtäkt. Men om våldtäkt istället skulle vara ett utslag av sexuell oförmåga och mindervärdeskomplex, som okontrollerat måste omsättas till våld, resonerar Smith emot sig själv.

Hon säger att det begås 1,6 miljoner våldtäkter per år i Sydafrika och att det där finns en våldtäktskultur där våldtäkt diskuteras ytterst lite. 40 procent av de våldtagna blir smittade av HIV. Och påpekar att våldtäkt är det brott som ökar i alla länder.

Alla dessa våldtäkter kan inte begås av en klick psykfreaks. Hon protesterar dessutom mot att det skulle vara psykfall som begår våldtäkter, utan män (här säger hon män) som är dysfunktionella (ur funktion) sexuellt och som har dålig självkänsla. Hon menar att det är med en sådan betraktelse som vi kan hitta lösningar på den ökade mängden våldtäkter, men lyckas inte övertyga mig hur det ska gå till.

Individ- och struktursyn krockar istället för att komplettera varandra

Även om Smith är fokuserad på den våldtagna vid detta samtal går hon in på samhällets lösningar för att minska våldtäktsbrotten i ett vidare synsätt, men med samma individorienterade analys. Det får effekten att vi pratar förbi varandra i diskussionen, och ofta blir det också en tävling om vem som har rätt och då har diskussionen gått över till debatt, som blir begränsad till några frågor.

Hade vi avgränsat oss till ett fall om den våldtagna och den som våldtar hade vi till exempel kommit in på det psykologiska behovet av upprättelse och om långa fängelsestraff är bästa sättet att få upprättelse. Det hade förstås varit svårt att hindra att en diskussion om brott och straff kom upp.

Under samtalet med publiken krockar individuell handling och struktur med varandra istället för att komplettera varandra. Samhällssyn och individorienterad syn på våldtäkt går isär. Att problemformuleringen kring våldtäkt ser olika ut beroende på samhällskulturell tradition och angreppssätt blir tydlig.