¡Zapata vive!

Ni befinner er på rebelliskt zapatistterritorium. Här styr folket och regeringen lyder. Skylten skvallrar om att jag har kommit rätt.

Utanför byn Morelia i östra Chiapas ligger en av zapatisternas fem samlingsplatser, caracoles ("snäckor"). Mitt besök där i mitten av december sker under en hektisk tid för zapatisterna.

Tio- och tjugoårsjubileum

För drygt tjugo år sedan grundades Zapatistarmén för Nationell Befrielse (EZLN) och för tio år sedan, den 1 januari 1994, inleddes kriget mot en statsmakt med en lång tradition av diskriminering, politiska mord, massakrer och annan form av förtryck mot Chiapas ursprungsbefolkning.

De ursprungliga kraven var tak över huvudet, jord, arbete, hälsa, utbildning, mat, frihet, oberoende, rättvisa, demokrati och fred. Senare utvidgades kampen till att föras mot nyliberalismen, som man menar står i motsats till dessa krav.

EZLN utförde 1994 en kort men uppseendeväckande militäroffensiv mot centralorterna i sju kommuner. Därefter drog man sig tillbaka och sedan dess har zapatisterna enbart använt våld i självförsvar.

Inför jubiléet har zapatisterna utöver samhällsstyrandet, arbetet och försvaret fullt upp med att svara på frågor från människor utifrån. Befolkningen talar inte gärna politik med utomstående. Jag måste be den styrelse som sitter veckan ut om lov för att få en intervju med någon.

Jag får en tid i januari som jag måste tacka nej till. Däremot får jag gärna spela hur mycket jag vill av mayabefolkningens favoritsport, basket, med zapatisterna. En journalist från den franska tidningen Libération försöker trösta mig med att man bara får en massa standardsvar från styrelsen som man lika gärna kan läsa sig till.

Nya samhällsinstitutioner

De fem caracolerna fungerar som politiska och kulturella mötesplatser, som portar och fönster mellan zapatistområde och partistyrt område, liksom som domstolar och centra för hälsovård och utbildning. Caracolerna skapades den 11 augusti 2003 som nya institutioner i zapatisternas självstyrande kommuner.

De viktigaste besluten är menade att fattas på bynivå. Bara när det verkligen behövs kan avgöranden lyftas till en högre nivå - i en direktdemokratisk församling bestående av invånare i flera byar.

Samtidigt skapades också ett flertal juntas del buen gobierno ("den goda regeringens styrelser"). De har som syfte att samordna byarnas samarbete, främja jämlikhet mellan byarna, motverka korruption och se till att "den som fattar beslut i rebelliskt område gör det under lydnad".

Styrelserna medlar dessutom i konflikter mellan byarna och håller i kontakterna med det omgivande samhället. Styrelserna byts ut varje vecka efter ett roterande schema.

Långsamma förbättringar

Efter tio års planering och ytterligare tio års kamp har zapatisterna skapat fungerande, självstyrande samhällen. Man har lyckats få ett bredare politiskt deltagande med en beslutsprocess som grundar sig i direktdemokrati.

Levnadsnivån är åtminstone inte lägre än i de omgivande samhällen som fortfarande förlitar sig på och som får ekonomiskt stöd av de politiska partierna. Arbetet organiseras genom arbetskooperativ, fria från stat och kapitalägare. Zapatisternas samhällen är de enda med gratis sjukvård och skoltätheten är också högre än i grannsamhällena.

Genuskampen går framåt, men sakta. Arrangerade äktenskap har avskaffats i praktiken. Kvinnorna deltar mer och mer i besluten, men är underrepresenterade i de nya styrelserna.

Bland de militärer som har den högsta rangen är drygt trettio procent kvinnliga comandantas, en siffra som har ökat. En del av kvinnornas frigörelse ligger i ekonomiskt oberoende från männen, och zapatisterna ser de kvinnliga arbetskooperativen som en möjlighet att närma sig det målet.

Slugare statlig terror

Många latinamerikanska militärer har fått sin träning på School of the Americas i Georgia, USA. Skolan har nu i terrortider fått ett nytt passande namn, Västra Halvklotets Institut för Säkerhetssamarbete.

Den gemensamma utbildningen kan vara skälet till att metoden för att bekämpa sociala rörelser i många latinamerikanska länder är eller har varit gemensam: en skoningslös terrorkampanj mot civilbefolkningen för att krossa organiseringens frö. Med hjälp av polis, militär och paramilitär avlivar man alla som tillhör rörelsen, alla som kan tänkas tillhöra rörelsen och alla som skulle kunna vilja tillhöra rörelsen i framtiden.

Metoden nådde sin kulmen i Centralamerika på 1980-talet. Den används fortfarande i stor utsträckning i Colombia. I Mexico har man ändrat taktik under senare år och försöker numera undvika blodbad som i Acteal i centrala Chiapas, där tjugoen kvinnor, nio män och femton barn ur ursprungsbefolkningen mördades 1997 efter att byborna hade organiserat sig fredligt för att försvara sina rättigheter.

Istället försöker myndigheterna mörda med större precision, med hjälp av angiveri och underrättelseverksamhet. En människorättsaktivist från området menar att förändringen beror på den ökade närvaron i byarna av internationella aktivister som zapatistupproret har lockat till sig och det ökade intresset för Chiapas i världen.

En annan menar att det är en medveten taktik från myndigheterna för att inte skrämma iväg turister och utländska investerare. Förklaringarna hänger kanske ihop.

Nyliberalism möter motstånd

På 1980-talet förändrades politiken i Mexico i riktning mot det som zapatismen bekämpar och som går under namnet nyliberalism. Det nyliberala receptet innebär privatiseringar, avregleringar, omläggning av skatterna till de rikas fördel, offentliga nedskärningar och handelsavtal på de transnationella storföretagens villkor ("frihandel").

I Mexico, liksom på många andra platser, har förändringarna följts av en social katastrof och ett ekonomiskt misslyckande. Bara de allra rikaste har tjänat på det. Trots det fortsätter förändringarna. Det beska elixirets skadeverkningar ska botas med mer beskt elixir.

Småbönderna går ännu mer på knäna i den ojämna konkurrensen med de tungt bidragsstödda jordbruksjättarna i industriländerna. Miljontals mexikaner har tvingats ut i det som kallas den "informella sektorn". Där får de överleva bäst de kan på exempelvis skoputsning, tiggeri, prostitution och tuggummiförsäljning.

Brottsligheten har skjutit i höjden. Den desperation som föds ur fattigdom och klyftor har gjort att ett femtontal grupper i olika delar av landet har tagit till vapen mot regeringen. Den årliga tillväxten i BNP per capita sjönk från 3,9 procent 1960-1980 till 0,5 procent under de nyliberala åren 1980-2000.

Under hösten och vintern har två nyliberala förslag från regeringen lagts på is efter omfattande, i stort sett dagliga, protester från allmänheten. Elmarknaden skulle privatiseras ytterligare. Nya skatter skulle införas, inte på de rikas förmögenhet eller inkomster, utan på mat och medicin. Men det blev alltså inget av den här gången, till den storföretagsdrivna pressens stora sorg.

Plan Puebla-Panama

Ett projekt som går på sparlåga men som inte helt har dött heter Plan Puebla-Panama. Det är ett förslag från ovan för att "modernisera" Centralamerika från Puebla nära Mexico City i norr till Panama i söder. Planen innebär bygge av vägar, hamnar och annan infrastruktur, liksom dammar för elförsörjning. Som av en slump ska det mesta som kommer i planens väg privatiseras.

Zapatisterna har mobiliserat mot planen, men inte bara på grund av privatiseringarna. Man vill inte ha någon utbyggd infrastruktur på de höga herrarnas villkor, eftersom det man har sett hittills inte har gynnat indianbefolkningen. Istället har det underlättat för myndigheterna att komma åt befolkningen med främst militärt men även annat förtryck.

Som motdrag har zapatisterna lanserat fyra egna planer, delvis uppkallade efter caracolerna. Plan Morelia-Nordpolen gäller för Nordamerika. Plan La Garrucha-Eldslandet omfattar Latinamerika och Karibien.

Plan Oventik-Moskva gäller Europa och Afrika. Plan Roberto Barrios-New Delhi är tänkt att hjälpa Asien och Oceanien. Alla fyra planerna har samma innehåll: "kamp emot nyliberalismen och för mänskligheten".

Utmaningen för framtiden är alltså dels att fortsätta vara en viktig och inspirerande del av den globala rörelse som för en oförsonlig kamp för en rättvis värld, dels att ständigt förbättra sin självstyrande, fungerande och relativt jämlika alternativa samhällsmodell.