En resa längs muren

I Qalqiliya möter jag till exempel Muhammed Quoba som är lokal koordinatör för den internationella solidaritetsrörelsen ISM. Med sitt axellånga mörka hår tror medborgarna i det konservativa Qalqiliya att han är indier eller mexikan, men knappast palestinier. Denna lugna upprorsmakare berättar en sen kväll om sina år i fängelse och tortyren där efter att som ung tonåring kastat sten under första intifadan (upproret), bara några veckor efter att den svenske utrikesministern Sten Andersson besökt ett flyktingläger och visat solidaritet med palestinierna. I flera år utsattes han för den värsta behandling. I dag tror han hårdnackat på icke-våldet och det civila motståndet och säger att det är vägen framåt. Hela Palestina är fyllt av den typen av historier, män och kvinnor som suttit i fängelse men som ändå försöker vägra att hata.

Qalqiliya är helt inringat av den mur Israel sätter upp. Lantbrukarna kan inte ta sig till sin jord som istället blir obrukbart, vattnet sinar när vattentäkterna hamnat på andra sidan muren. Skolorna har svårt att driva undervisning då vissa elever och flera lärare bor på fel sida muren. Sjukhus likadant, då patienter, läkare och läkemedel hamnar på fel sida. På ett sjukhus får jag höra att de på FN:s uppdrag ska serva 17 000 flyktingar, men ingen av dem har möjlighet att ta sig in till sjukhuset innanför muren. En läkare med psykologi som inriktning gör en uppskattning att 85 procent av barnen behöver akut psykiatrisk hjälp. Hans egen dotter går på en skola intill muren som blivit tårgasad och beskjuten uppifrån kanten av muren som hämnd mot demonstrationer eller annat motstånd. Idag är hon stum och gömmer sig under köksbordet varje gång hon hör en bil med tung motor på vägen utanför.

I Jayyous möter jag två bröder som efter bästa förmåga försöker samla byn till gemensamma fredliga aktiviteter. En kväll visar man mig filmer från en sådan aktivitet för precis ett år sedan. Internationella aktivister protesterar tillsammans med israeler och palestinier mot byggandet av muren och filmen visar hur man skjuter skarpt mot stillastående demonstranter, knuffar en 70-årig schweizisk aktivist i marken och griper den ena brodern. Inte trodde jag att jag skulle hamna i en likadan situation ett par dagar senare. Muren i Jayyous har skurit av en beduinfamilj från de övriga beduinerna i byn. Beduinfamiljen står utan arbete och mat och har tidigare varit försörjd av resten av byn. Nu är det omöjligt. Genom gallret fotar jag beduinernas hus tills israeliska soldater dyker upp och ber mig gå från muren. Även om jag är innanför muren når min kameralins till andra sidan, menar de.

I Tulkarm besöker jag ett flyktingläger där armén fortfarande gör ständiga räder. Jag träffar frun till en man som blivit förståndshandikappad. Båda hennes söner har dött under det senaste året. Hennes 9-åring sköts i en biljardhall, hennes 17-åring på väg till jobbet. I Tulkarm träffade jag också en kulturgrupp som haft samarbete med svenska organisationer och som berättade om svårigheterna att ens få träffa personer med anknytning till SIDA. Det var också här jag fick höra om situationen i Budrus, en by där muren skulle komma att dras. Under dagen hade bulldozrarna dykt upp i dalgången vid byns största olivlund och hela byn, från de allra yngsta till de allra äldsta, hade samlats i lunden, helt fredligt stått där och till sist hade bulldozern tvingats vända.

Dagen efter for jag till Budrus för att möta människorna där. På plats visade det sig att det vi befarat hade hänt, bulldozrarna hade återvänt. Hela byn stod återigen nere bland de olivträd man haft och brukat i generationer. Jag traskade ner, började samtala med skolbarn, pensionärer och lantbrukare. Längre ner i lunden fördes en lugn men hård diskussion mellan en amerikansk fredsaktivist och ledaren för ett femtiotal soldater. Diskussionen gällde soldaternas personliga ansvar och plötsligt ven luften av tårgas, gummikulor och ljudgranater. Armén gjorde en framryckning och grep de internationella och israeliska aktivister de kom åt. Det fredliga motståndet i Budrus möttes med vapenmakt. När man väl fört bort oss, israeler och internationella, laddade man om vapnen med skarp ammunition. Jag åkte för att se hur det går till, och fick en mer handfast upplevelse än väntat.

Det palestinska folkets kamp mot muren, fredliga manifestationer mot stöld av land och brott mot mänskliga rättigheter är egentligen en internationell kamp. Kampen för rättvisa i Mellanöstern är lika väl kampen för global rättvisa. Privilegier kan inte upprätthållas genom ockupation eller kolonialmakt, fred kan inte byggas genom murar. Israel och Palestina har sin egen historia, för mycket historia och för lite geografi sa någon en gång, men paralleller kan och måste dras till nutiden för att förstå vad som sker.

Motståndet mot ockupationen växer globalt, allt fler söker sig till området för att utföra det arbete FN-observatörer hade gjort om inte varje initiativ att skicka sådana hade stoppats inom FN. Fortfarande, två veckor efter att jag återvänt till Sverige, står olivträden kvar i Budrus. Varje dag möts hela byn tillsammans med en tilltagande ström av internationella fredsaktivister nere i olivlunden och varje dag tvingas bulldozrarna till reträtt, vapenmakt till trots.

Mitt deltagande i manifestationen i Budrus har ifrågasatts. Det är märkligt. Egentligen borde jag ha stått arm i arm med utrikesminister Leila Freivalds. Sverige måste sätta kraft bakom kritiken mot muren. Muren omöjliggör fredssamtalen och bryter mot de mänskliga rättigheterna. Då räcker inte muntlig kritik från den svenska regeringen. Vi borde riva handelsavtalet med Israel och avbryta all vapenhandel med landet. Att ständigt upprepa att vi är mot muren samtidigt som vi fortsätter köpa vapen och andra varor från Israel är helt enkelt inte trovärdigt. Historien har visat att det knappast ger något. Att sätta handling bakom orden skulle däremot kunna tvinga fram ett stopp av murbygget, och ockupationen.