Västsahara: Polisario
släppte krigsfångar

Kamelerna brölar i bakgrunden och solen gassar trots att klockan ännu inte slagit åtta på morgonen. Om en liten stund ska hundra marockanska krigsfångar släppas efter år av fångenskap i Västsaharas befrielserörelse Polisarios fängelser.

Dammet ryker när bussen skumpar fram i den sahariska öknen. Vi reser från byn Birlehlu i de västsahariska flyktinglägrena och målet är Polisarios försvarsministerium tjugofem kilometer därifrån. Folket som åker med bussen är mestadels löpare som dagen innan sprungit Sahara Marathon, fyrtiotvå kilometer genom den gropiga Sahara-öknen. Resenärerna är spända över vad de ska få bevittna och eftersom det fortfarande är arla morgonstund är konversationen inte så högljudd. Skönt tycker jag.

När vi kliver av bussen efter den byngliga färden möts vi av synen av krigsfångarna. Det är en brokig skara soldater som ska släppas i frihet. De är halta och lytta och ger ett allmänt dystert intryck där de står uppradade längs en röd cementmur i mitten av det väldiga försvarsministeriet. De verkar ha suttit inspärrade under en lång tid då de flesta har kommit till åren och många behöver använda sig av kryckor. Närgångna fotografer samlas runt dem och fotoblixtrarna smattrar som en hagelskur kring fångarna.

- Hejsan Joakim! Tack för i går!

Den vänlige algeriska tevemannen räcker fram sin väldiga karda och hälsar glatt. Han tackar för att vi ställt upp och låtit oss blivit intervjuade i algerisk teve dagen innan. Även Al-Jazeera är på plats, vilket de är ganska sällan i detta område.

På plats finns också företrädare för Röda korset och FN-styrkan Minurso för att bevaka att ceremonin fortlöper enligt internationella regler. Röda Korsets representant tackar Polisario å de vänligaste för att de släpper fångarna och tillsammans skriver de under ett papper för frigivningen medan de västsahariska flaggorna i bakgrunden ramar in tillställningen. Minurso har till uppgift att få till stånd en folkräkning inför en framtida folkomröstning för västsahariernas självbestämmande och att hålla ordning i området.

Vi försöker prata med en italiensk soldat från Minurso, men han vill inte ens hälsa. Anledningen till det är att de vill vara opartiska i konflikten mellan Marocko och Polisario, trots att deras uppgift alltså är att få till stånd en folkomröstning om Västsaharas framtid.

- Minurso är inte så populära här i området, berättar västsahariern Baba Jouly för mig. Baba är en av tre från Polisario som driver Västsahara-frågan i Tyskland.

- De är bara här på semester och får ingenting uträttat. Efter alla dessa år av ockupation har vårt förtroende för FN körts i botten, säger han.

Ett knappt hundratal internationella observatörer finns på plats. De flesta av dem är i området för att springa Sahara maraton. Det är alltså ingen tillfällighet att Polisario valt att släppa några av sina krigsfångar just nu.

Agafa Cherif är en marockansk man i 60-årsåldern. De senaste tjugotre åren av sitt liv har han tillbringat i Polisarios fängelser som krigsfånge. Håret under den gröna militärkepsen är gråsprängt och mustaschen likaså.

- Med hjälp av Röda Korset kommer jag snart att återse min familj för första gången sedan jag togs till fånga under kriget.

1991 ordnade Röda Korset kontakt med fångarna och Agafa har sedan dess fått brevväxla med sin familj. Genom en liten grimas avfärdar han frågan om hur han blivit behandlad under sin fångenskap.

Journalister och andra intresserade får tid att fotografera fångarna innan de lommar ut mot den efterlängtade frihet som väntar. Det är dock inte säkert att de finner friheten i deras hemland. De styrande i Marocko är oroliga för att deras tillfångatagna soldater har börjat samarbeta med Polisario och därför vill de inte ta emot dem. De går, liksom västsaharierna, en oviss framtid till mötes.