En verkligare bild av
våldtäktsmannen

Katarina Wennstam, som kom ut med boken Flickan och skulden för två år sen har nu följt upp den med En riktig våldtäktsman. Båda böckerna handlar alltså om våldtäkt och Wennstam, som är kriminalreporter, har byggt mycket av materialet på intervjuer.

Katarina Wennstam

Tordagen den 3 juni anordnade Bonniers förlag, som ger ut En riktig våldtäktsman, ett panelsamtal om bokens frågor kring samhällets syn på våldtäktsmannen. Utöver Katarina Wennstam deltog Claes Borgström¹, jämställdhetsombudsman och advokat och Olof Risberg, psykolog vid Rädda Barnens centrum för barn och ungdomar i kris.

- Idén till boken En riktig våldtäktsman fick jag vid en middag tillsammans med några tjejkompisar, då vi började räkna upp alla gånger vi inte blivit våldtagna fastän vi gjorde "fel" som tjejer. Det är ju faktiskt det vanliga. Det fick mig att fundera över gärningsmännen, säger Wennstam.

Mansmyter måste brytas ner

Wennstam började ställa samman kännetecken hos våldtäktsmannen och mytbilden av honom, som främst förmedlas i film, tv och press. Hon upptäckte en stark mytbild av ett monster, men också en gammalmodig syn på killen/mannen i samhället. Det avspeglas också i lagar och rättsväsende. Det finns en myt att mannen alltid kan få stånd, att han alltid vill knulla, att han inte kan hantera sin kåthet, och att han blir dum när han blir kåt. Och så är det ju inte.

- Jag vill sätta fokus på sjyssta killar, säger Wennstam.

Det uttalandet ifrågasätts senare vid frågestunden och Wennstam säger att det kanske inte är helt bra uttryckt.

Om vissa killar benämns som sjyssta eller goda så är motsatstänkandet i gång. Då finns det osjyssta och onda killar. Men det finns också föreställningar om vilka killar som kan vara sjyssta. Och de sjyssta killarna kan fråga varför de ska känna ansvar för våldtäkter om de själva är sjyssta.

Monstret finns inte

Mediebilden av våldtäktsmannen är ett monster, ett psykfall som hoppar på tjejer och kvinnor utomhus. Är det en gruppvåldtäkt byts däremot psykfallet ut mot invandrarkillar. Även om vi själva inte har en så stereotyp bild av våldtäktsmannen så har vi någon föreställning om honom. Wennstam blev förvånad över vanligheten hos de unga killar hon intervjuade på ungdomsvårdsanstalten Bärby i Uppland.

Om du inte tycker om dig själv kan du inte tycka om andra

Olof Risberg har haft samtal med 62 pojkar som begått sexualbrott och jobbar med pojkarna på Bärby.

Olof Risberg

- Vi jobbar med förnekandet. Att göra det verkliga verkligt. Att prata med pojkarna om våldsövergreppet och involvera föräldrar för att inte ge dem zoner där de kan förneka. Det här är trasiga pojkar med dåligt självtillit, utanförskap och som ofta har blivit utsatta för våld. De har inte förmågan att hantera sociala relationer.

Han säger att ilskan att vara sedd som looser, som gör att de känner sig som en dömd förlorare, kan omvandlas till våld.

- De tycker inte om sig själv och kan inte tycka om andra. De bryr sig inte om vad som händer med dem själva.

Att man inte tycker om sig själv ger inte någon rätt att använda våld mot någon annan, men den kunskapen om våldsförövare har betydelse för utredandet av beteendet och för förebyggande arbete.

Olof pratar generaliserande om killar i tonåren som blivit dömda till ungdomsvård. Men den beskrivningen stämmer förstås inte in på alla våldtäktsförövare.

Han lyfter också fram förebyggande arbete för att ändra attityder om våldtäkt och bilden av våldtäktsförövaren.

- Media borde ta ansvar att analysera problemet och inte bara gå på händelsen, och så sensationellt som möjligt. Sex- och samlevnadsundervisningen eller ämnet livskunskap i skolan är alltför ofta usel och heteronormativitet i sådan undervisning måste brytas. Två exempel, men det finns så mycket mer att göra.

Inte lika inför lagen

Att snygga killar inte våldtar, för de kan få vem som helst, är en föreställning som är seglivad. Men våldtäkt handlar ju inte om ömsesidigt sex utan om våld. Det är däremot inte en allmän kunskap och den finns inte heller alltid inom rättsväsendet. I boken tar Wennstam upp hur förhörsledare frågat den unge grabben som misstänkts har deltagit i en gruppvåldtäkt om tjejen fick orgasm.

I boken ges också exempel på att förhörsledare sagt att den där pojken var väldigt trevlig, men undermeningen att som trevlig kan du inte begå brott.

Vem den våldtagna kvinnan är, vem den våldtagande mannen är, under vilka tillfällen våldtäkten begås, hur vi uppträder innan och hur vi blir kategoriserade har betydelse för hur samhället bedömer om våldtäkten är en "riktig" våldtäkt. Titeln på boken anspelar på när våldtäkten anses vara riktig eller inte. Människor blir värderade olika efter sociala rangordningar. "Men hon är ju prostituerad", "hon är ryska så hon ville väl ha pengar" är exempel på uttalande för att inte godta övergreppet som en våldtäkt.

Krav på ansvar i stället för skuldbeläggelse

Alla mäns ansvar för våldtäkt i samhället betonas i samtalet. Att skapa förändring är allas ansvar och en könsmaktsordning som gynnar män håller både män och kvinnor uppe. Men män har hittills krävts väldigt lite på ansvar för förändring av våld och sexism mot kvinnor, och frivilligheten att ta ansvar är låg.

- Våldtäkt kan inte fortsätta att göras till en kvinnofråga. Det är mannens roll det handlar om. Men alla män är inte presumtiva våldtäktsmän. Det är skillnad på retoriken skuld och ansvar, säger Borgström.

Claes Borgström

Att skuldbeläggning förskjuts till krav på ansvar är viktig poäng. Att enbart ge andra skuld är förstås enklare än att kräva ansvar. Att bli belagd med individuell skuld öppnar inte för förändring, utan snarare förnekande. Krav på ansvar, som också delas med andras och ditt eget ansvar, pekar däremot mot en förändring. Borgström flikar in att det också gäller förändring av könsmaktordningen.

Han menar att våldtäktsproblematiken måste granskas utifrån flera synsätt - individpsykologiskt, socialpsykologiskt, men också strukturellt. Våld mot kvinnor söks i bland i faktorer, som till exempel alkohol och porr. Borgström betonar att det är faktorer och inte orsaker.

Frågan om alkohol kom upp senare då en journalist frågade om det finns nyktra våldtäktsmän. Jo, det finns det. De är ofta de som kvinnan delar säng med dagligen. Våldtäkt i parförhållande är något som ofta betraktas som otänkbart.

Vända på fokus ger fler förklaringar

I det komplicerade och känsloladdade ämnet våldtäkt, där det inte går att komma fram till en enda orsak, är det omöjligt att bara diskutera förövare utan att ta in den våldtagna/e. Att också killar blir våldtagna av killar/män komplicerar ytterligare ämnet. Under detta samtal handlar det om våldtäktsmannen/killen som våldtar kvinnor - det som boken handlar om.

Samtalet lyckas hyfsat fokusera på föreställningar om mannen och våldtäktsmannen. Det är inte något nytt att vända på blicken mot normsättaren, och kvinnan relateras i våldtäkt till mannen precis som i övrigt i samhället, men det är en tendens som kommit tillbaka i forskning. Det är bra om journalistiken följer upp det. Wennstam är journalist och inte forskare, som hon också betonar, och boken är en journalistisk granskning av våldtäktsmannen och materialet bygger på förövare som blivit dömda.

Samtalet lyckas avstyra att ständigt hamna på lagstiftning, rättegångar och straff, alltså när brott begåtts eller när misstanke om brott anmälts. Tills publiken, som kommer från press och organisationer, släpps in i samtalet. Då är vi tillbaka i konventionella och förutsägbara frågeställningar om våldtäkt, då ansvaret hos oss själva oftast ställs åt sidan.