Bilder från Belgrad

- Jag älskar livet, den här stan och framförallt honom! - det är underbart - allt är underbart!

Pride Stockholm tog slut i söndags. Tyvärr missade jag det i år igen på grund av min resa till Belgrad, men jag tänker tillbaka på Mirko och de andra gay män jag träffade där. Vilken skillnad - skillnad i deras liv och historia sinsemellan, skillnad mellan Sverige och Serbien.

På muren utanför Mirkos hus står det: Död åt bögarna. Mirko säger att han inte bryr sig.

- Jag är den jag är och det provocerar dem; låt dem klottra. Mitt liv är fantastiskt och det kan de aldrig ta ifrån mig.

Jag inser senare att Mirko har rätt. Hans familj älskar och stöttar honom, han har massor av bra vänner och den viktigaste personen i hans liv ger honom kärlek, skämmer bort honom. Och kanske viktigast av allt har han egen lägenhet.I ett land där det är otänkbart att visa känslor för någon av samma kön öppet, och där tre generationer inte sällan delar en liten lägenhet betyder detta enormt mycket för kärlekslivet. Inte underligt alltså att Mirko, trots en oaccepterande homofobisk struktur är full av optimism.

Några kvällar senare går vi på klubb. Folk är stylade till tänderna, uppsminkade, lyckliga och dansar. Milan dansar också - i en kvart. Någon börjar prata med honom. Han ser ledsen ut, kommer bort till vårt bord, sätter sig och förblir tyst. Jag känner inte Milan, vet inte om jag ska fråga, men gör det till slut.

- Vad som hände? Det var min arbetskamrat. Han kom fram när jag dansade och bad mig lägga av. Alltså lägga av med min bögiga stil. Jag borde inte dansa som jag gör, klä mig annorlunda och lägga av med de där sexuella dumheterna.

Milan skrattar lite åt min chockade och ilskna reaktion.

- Ja, klart att det är åt helvete men jag är så van att jag inte tänker på det längre.

Milan kommer från Kosovska Mitrovica. Sedan länge är det en delad stad. De senaste upploppen startade där och de få serber som bor kvar lever i enklaver.

- När jag kom ut som gay låste mina föräldrar in mig i en vecka. Och vet du vad som var värst för dem? Inte att jag är gay, utan att jag hade albanska vänner och albansk pojkvän.

Föräldrarna är enligt Milan värsta sortens serbiska nationalister. Direkt efter bombningarna startade hans mamma en skola för serbiska barn. Det var inte säkert för dem, men hon ville absolut visa att de inte tänkte låta sig skrämmas eller jagas bort.

- Min pojkvän dödades 1999. Det tog flera månader innan jag fick veta det. Nu lever jag så öppet jag kan, men jag är fortfarande rädd; åker taxi om jag går ut efter mörkrets inbrott.

En stund senare kommer Dragan fram. Säger hej, och att han är glad att se mig och det var inte i går. Jag föreslår fika och får ett undvikande svar.

- Han kommer inte att ringa, säger väninnan Ana.

Dragan studerar utomlands och isolerar sig mest när han är hemma på somrarna.

- Det beror på hans sexualitet; alla vet att han är gay, men han kommer aldrig att kunna komma ut. Föräldrarna betalar hans utlandsstudier och skulle minsta rykte nå dem drar de in alla pengar.

I Serbien tackar ingen nej till utbildning. Den öppna arbetslösheten är kring 40 procent, men är förmodligen mycket högre.

Jag har vid det här laget tappat all danslust. Vinet smakar surt och jag vill bara krama Milan och Dragan. Krama och krama dem, gråta en skvätt tillsammans och säga att det snart ordnar sig, att allt snart blir bra.

Kan inte. Tar en djup klunk vin och känner mig maktlös, frustrerad och så fruktansvärt arg.

Nu, tillbaka i Stockholm tänker jag på dem som var på Pride. Jag hoppas att alla hade en fantastisk upplevelse; lärde sig nya saker, dansade, flirtade, hånglade, hade fantastiskt sex, men framför allt kämpade mot orättvisor, visade upp sig och var stolta.

Jag önskar att de jag lärde känna i Belgrad och alla andra hbt-personer där kommer att få uppleva någonting liknande en dag. Jag hoppas att den dagen inte dröjer alltför länge.