En kväll för nostalgi

De inslag som beskriver uppbyggnaden av den anarkistiska rörelsen i den spanska arbetarklassen är bäst i filmen. Det handlar om medvetandegörandet, om bildningslusten, brott mot normer som fri kärlek utan kontrakt, abort, diskussioner om sexualitet och förhållanden mellan könen och den fria tanken. Betydelsen av att sprida ordet får flygblad och tidningar att flöda i mängder. Några av tidningarna hade upplagor på runt 60 000 exemplar. De var inte bara propagandaorgan om kollektiv organisering och arbetsplatsen utan det fanns de som tog upp sociala, moraliska och filosofiska frågor. Vilka som läste dem får vi inte veta. De kvinnor som blev intervjuade berättar att många kvinnor inte kunde läsa och skriva i arbetarklassen på den tiden, och att de undervisade några av dem.

Parallellt pågår en anarkosyndikalistisk organisering som samlas i fackföreningen CGT. Den organiseringen utgår ifrån arbetsplatsen och de dominerades av män. Efter upproret mot armén, som besegras, och den följande samhällsmodellen utan parlament, men inte utan beslutsfattare, är organiseringen anarkosyndikalistisk. I filmen pratas det nu bara om den del av livet som är arbete och bara om produktion - i marxistisk tolkning, faktiskt. Det ges exempel på hur fabriker togs över och produktionen flöt på. Hur till exempel sjukhus sköttes nämns inte ett ord om. Det privata livets villkor är bortblåst.

Sedd filmkritiskt känner vi igen det berättartekniska från propagandafilmer. Revolutionen blir till en händelse och den händelsen är en militant konfrontation med den nationella armén. Segern skildras med traditionella bilder av gerillasoldater på lastbilar som åker genom gatorna och möts av jubel.

Utifrån en samhällskritisk syn är det anmärkningsvärt att den film som anses vara representativ för spanska revolutionen utgår från en syn på klass utan kön och en västerländsk syn. Nittioåtta procent av dem som syns i dessa heroiska bilder är män och hundra procent av människorna i filmen är västerländska spanjorer. Det finns inga inslag om hur hemarbete sköts under revolutionen som ska befria arbetarklassen. Barn syns inte till utom i klippen från de alternativa skolorna och eftersom det är så få kvinnor med i filmen kan vi ana att de är med barnen. Sjuka, funktionshindrade och äldre personer syns inte heller till i det nya samhället. Några personer av annan etnisk bakgrund än spansk har kameran inte fångat.

En majoritet av de intervjuade som minns är män och de refererar till revolutionärerna genom att använda "han". De kvinnor som minns pratar gärna om sina pappor. När en av männen säger att anarkismen är ett sätt att leva så bör vi fylla i att det under spanska revolutionen betydde väldigt olika sätt att leva beroende på om du var kvinna eller man. Kvinnan måste med tanke på sin osynlighet i historien ha levt ett liv i hemmet. De som ännu inte fött barn kunde före revolutionen åka med på läger för att bilda sig i anarkismens idéer.

Vi får inte höra frågorna i filmen och vi vet inte hur den är klippt men mot slutet av den, när det pratas om nederlaget kommer kvinnorna och en del av männen som minns ihåg att kvinnorna fick en undanskymd roll i revolutionen.

Att säga "vi gjorde så gott vi kunde" är en bra inställning. Att säga "det kunde bara göras på det sättet" är däremot inte en bra inställning.

En dokumentärfilm är ett dokument, ett vittne, en sammanställd röst av många. Den som vill läsa om ur rörelsen från flera håll kan läsa litteratur, forskning och arkivmaterial från Mujeres Libres (fria kvinnorna).

Det specifika med spanska revolutionen är att människor försökte att leva utopin. Om vi frågar människor som varit med i befrielserörelser i länder utanför Europa har de också försökt leva sin utopi.

En situation är aldrig exakt lik en annan, men granskningar om skillnader, likheter och nyanser är viktig för förståelse och utveckling. Det görs bäst med ett intellektuellt synsätt, som står över rättrogenhet och "vi tystar ner för att hålla samman".

En grundläggande fråga är hur utopi tolkas - som något stabilt eller föränderligt.

Om vi ska bli peppade av tidigare kamp, väl värd att imponeras av, måste vi se oss om och upptäcka tecken på progressiv aktivism i dag. Jordlösas och papperslösas organisering, progressiva antirasistiska nätverk och feministiska nätverk är några tecken som spontant dyker upp hos mig.

Jag förväntar mig inte en sådan diskussion under den efterföljande frågestunden. Jag initierar den heller inte själv, eftersom atmosfären signalerar att det inte är läge för en sådan diskussion. Det här är en kväll för nostalgi.

När filmen tar slut kommer veteranen Diego Camacho in. Vi får i förväg veta att han censurerat två frågor för att han var så trött på dem. Att någon som pratar om yttrandefrihetens betydelse censurerar frågor är anmärkningsvärt, men att publiken, som också sätter yttrandefrihet högt, lyder är än mer anmärkningsvärt. En kille som sitter längst fram har bestämt sig för att ta första frågan. Det är en bekräftelsefråga, och han applåderar svaret. Det sätter ordningen för ett okritiskt förhållningssätt hos publiken och en hyllning till historien. Det är faktiskt snudd på knutbyvarning.