En gruva full av silver
och förtryck

Enligt beräkningar kunde man ha byggt en bro från Bolivia till Spanien med allt det silver som brutits i Cerro Rico - Det rika berget -, och enligt vissa även en bro tillbaka av ben från de människor som fått sätta livet till nere i gruvorna för den spanska kronan.

Bortom Plaza Central och högt över katedralen kan vi se det numera sönderfallna men fortfarande statliga berget Cerro Rico som sedan spanjorernas ankomst 1544 minskat med 400 meter i höjd på grund av den massiva silverutvinningen.

I dag reser sig berget cirka 4 500 meter över havet och från staden vid bergets fot, inger det en beskyddande men samtidigt skrämmande känsla. Beskyddande för att berget utgör stadens existens och fortfarande står för den absolut största inkomstkällan, skrämmande för att det representerar ett långdraget och fruktansvärt förtryck.

Att se berget är som att färdas tillbaka till kolonialismens ådror med Cerro Rico som dess pumpande hjärta.

Arbetsförhållandena är likadana nu som för 400 år sedan, säger vår guide Pablo och visar upp vinchen som de nu liksom då använder för att hissa upp mineraler från gruvplanet 40 meter ner.

Det är mörkt. Pannlampan lyser upp de trånga gruvgångarna där vi går och balanserar mellan de många hål som vår guide hela tiden måste varna oss för.

Gruvan är som en labyrint och många gånger måste vi klättra upp och ner för trånga och blöta gångar, samtidigt som vi måste undvika att ta på det asbest, som likt snökristaller färgar väggarna vita och vid inandning gör lungorna sjuka.

Det känns som att vi får en guidad tur i ett avstängt historiskt komplex; det går inte att förstå att människor fortfarande arbetar har.

Efter att ha gått, krupit och klättrat i bergets inre i drygt en timme, smått oroade för alla de ras vi hört talas om, hör vi hur någonting låter inifrån ett avlägset mörker. Ett metalliskt ljud slår mellan gruvväggarna men vi kan omöjligt säga var det kommer ifrån.

Vår guide är mer erfaren, han lyfter på blicken, ökar tempot och två minuter senare står vi framför gruvarbetaren Eduardo. Eduardo står framåtböjd och håller en slägga i ena handen och ett järnspett i den andra, med vilka han stöter ett hål i bergväggen ämnat för en dynamitladdning.

Med lite skicklighet och mycket tur finner han mineraler som kan komma att ge honom en dagslön på uppemot 40 bolivianos (cirka 35 kronor). Hans yrke är ett av de få som till huvudsak bygger på tur.

Eduardo är 58 år gammal och kommer antagligen utgöra en av tusen gruvarbetare som enligt statistiken når en ålder över 60. Huvudorsaken till att de flesta gruvarbetare dör i förtid är att de ådrar sig sjukdomar då de andas in alla de gaser och gifter som förpestar deras omgivning.

Vi går vidare in i bergets mörker och stöter på en djävulsliknande staty. Spanjorerna kallade Cerro Rico for "berget som äter människor" och statyn i sten som med onda ögon stirrar på oss är ett tecken på hur arbetarna själva tolkar sin situation: de dyrkar inte bara det goda utan även det onda.

Arbetarna offrar till "El Tío" för att få beskydd samt tur under det dagliga arbetets gång. Framför statyn ligger det flera tomma flaskor sprit, cigaretter och kokablad och efter en omvälvande dag i gruvarbetarnas surrealistiska vardag sätter vi oss själva på huk framför djävulsstatyetten, placerar en brinnande cigarett i hans mun, håller upp ett glas sprit som vi skvätter på hans tron och tar lite kokablad som vi lägger i hans händer.

Vår guide berättar att gruvarbetarna efter varje avslutat arbetspass på spanjorernas beordran var tvungna att besöka någon av de otaliga kyrkor som spanjorerna låtit bygga upp.

Denna tvångsreningsprocess från avgrundens besudling av arbetarnas själ, var inte bara ett steg i kristnandet av ursprungsfolken, utan framför allt ett tecken på spanjorernas syn på sin egen exploatering. I kristendomens namn köpslog de med djävulen.

Text och foto: Joakim Sveland
och Andreas Severinsson

Fakta om Potosí:

Invånare: 120 000
Höjd: 4070 meter
Grundades: 1545 när spanjorerna hittade stora silverfyndigheter
Viktigaste mineraler: silver, zink, tenn
Exempel på gifter i gruvan: asbest, arsenik, silikon, kolmonoxid
Antal aktiva gruvarbetare idag: cirka 8000
Lön: 10-40 bolivianos per dag (1 boliviano motsvarar 90 öre)

Potosí var i mitten av 1600-talet världens mest befolkade stad med mer än 160 000 invånare. När gruvindustrin var som störst överlevde endast tre av tio arbetare och med de förmögenheter som utvanns möjliggjordes den kapitalackumulation som förvandlade Europa till vad det är idag.

Det sägs att trottoarerna i Potosí vid religösa högtider på 1600- och 1700-talet kläddes i tjocka silverplattor. Detta i en stad som under dess glansdagar var Sydamerikas rikaste och idag är en av de absolut fattigaste.