Regimkritiska medier
motarbetas i Vitryssland

För elva år sedan anlände vad man trodde skulle vara folkets räddning; Aljaksandr Lukasjenka. En riddare i lika matt rustning som bönderna själva, kom för att få landet på fötter. En son av folket och sprungen ur den vitryska myllan, precis som potatisen självt. Vad kunde gå fel nu? Det mesta, skulle det senare visa sig.

Många människor man frågar påstår sig trots allt stödja den store ledaren och anser att han förbättrat levnadsstandarden sedan han kom till makten. Detta kan jag varken bekräfta eller dementera. Men det vi vet är att vare sig det finns fler eller färre potatisplantor i varje enskild människas land, så finns inget utrymme för åsikter längre.

Människornas gemensamma röster, deras forum och deras informationskälla, medierna, har än en gång lidit ett grymt nederlag mot Storebror. Det faktum att antalet fria tidningar sjunkit från ett femtiotal till omkring tio på bara ett par år, talar för sig själv. Man kan inte tala om mediernas sorgliga öde som döden för en bransch, och för denna bransch allena. Det handlar om den slutgiltiga döden för mänsklig frihet och värdighet, i landet där man inte vågar kalla sin ledare vid namn.

Intex-TV låter BBC sköta politiken

Ett besök på en lokal tv-station i Baranovichi, Intex-TV, gjorde bilden på samma gång bredare och smalare. (Jag talar inte om antalet tum på tv-skärmen.) Det jag hoppades på när jag stack huvudet innanför dörren, var att idéerna skulle vara modernare än den träpanelstäckta tv på vilken det mest syntes ränder över något barnprogram. Så var det inte.

Anatolij Karl Foto: Frdrik Bergman

Stationschefen Anatolij Karl välkomnar oss och försöker ställa i ordning åt oss alla, men det verkar som det blivit något slags missförstånd angående antalet besökare. Där börjar en viss nervositet läcka in i rummet och till olika personer.

På något sätt har jag svårt att få det faktum att detta är gamla KGB-lokaler, att rimma med deras budskap om oberoende. Jag vill så gärna vara öppen och inte sucka cyniskt. Jag gör mitt bästa. Den spikklubba som jag ser i ögonvrån på kontoret, som för övrigt är ett försök till dämpad viktighet med svarta möbler o gröna detaljer, gör det inte lättare.

Vidare får vi veta att de sänder sina nyheter 5 gånger per vecka och att det inte förekommer någon statlig censur, trots att de delvis finansieras av bidrag från densamma, blandat med annonser. Jag tänker att detta kanske trots allt typiskt. Men måste se till alternativen. Man biter inte den hand som föder en.

Intex-TV har funnits i tolv år och uppger sig ha cirka 300 000 tittare dagligen. De sex anställda som nyhetsavdelningen har, växlar uppgifter och är kunniga inom olikaområden.

De aktuella nyheterna för veckan är (som man knappast kunnat undgå) förberedelserna inför 60-års jubileet av befrielsen från Andra Världskriget, besök från en bulgarisk vänort, två döda i en bilkrock och 19 döda svanar i en park. Förutom nyheter, producerar stationen även talkshows.

Enligt stationschefen och den kvinnliga redaktionschefen, så är det inte heller några problem med att producera vad de vill. Ett försök att omformulera frågan angående censur, till en ren initiativfråga, förändrar inte svaret.

Enligt redaktionschefen finns inget politiskt intresse bland folket. Inte på lokal och inte på riksnivå. Och skulle någon vara intresserad, så finns det ändå inget att rapportera om. Folket vill ha underhållning. Sådan ska den alltså vara, den vitryska massan. Och vare sig det är en sanning eller inte, så är det vad folket erbjuds. Tv är ett opium för folket. Precis som i Sverige. Men vi kan ju i alla fall välja. Är vi lärda att tro.

- Vill tittarna ha samhällskritik slår de över till BBC eller rysk TV, säger redaktionschefen.

Och jag tar det som ett avslut på den här diskussionen.

Att föda sina konkurrenter

Som en motsats till det korrupta - så upplevde vi besöket på Intex-TV - står den fria lokaltidningen Gazeta Slonimskaya i Slonim, en stad som tidigare tillhörde Polen. Tidningen som startades 1997 har en upplaga på 10 000 och utkommer en gång per vecka.

Viktor Volodoschuk Foto: Frdrik Bergman

På den här redaktionen finns något kvar av ärlighet och vilja, trots att uppgivenhet och därmed realism slåss om platsen som inventarier. Siffran 112 som i Sverige har en alldeles speciell innebörd, lyser mot mig från en uppslagen tidning och varslar om det öde som dessvärre verkar vänta.

Ägaren och chefredaktören Viktor Volodoschuk visar oss runt på redaktionen. Den är som TV-stationen både för trång och med föråldrad teknik, men fylld med hårt arbetande journalister och redigerare. Alla kikar nyfiket på de skandinaviska besökarna och ler.

Det verkar inte bara vara vi som är glada över besöket.Vi fotograferas av tidningens fotograf. En ung tjej letar vinklar och spånar kanske på en notis om det exotiska besöket. En ganska varm stämning infinner sig och Viktor insisterar på att vi ska ta för oss av kakbuffén som de dukat upp för vår skull. Och jag kan inte påstå att någon är nödbedd.

Här bemöts frågorna om censur och tryckfrihet med öppenhet och ärliga svar. Faktafel och vad som kallas förtal av myndigheter kan leda till höga böter. Det finns även fall där man straffats med fängelse. Just därför har tidningen en egen jurist som hjälper dem att kontrollera vad som skrivs. En mycket god idé för deras egen överlevnad, då tidningarna förhandscensureras i Vitryssland.

Vidare berättar Viktor om hur fria journalister som de själva inte alltid välkomnas på presskonferenser på ens lokal nivå, och hur regeringen undanhåller så mycket information som möjligt för dem. Detta försvårar deras arbete avsevärt.

Dessutom är det ohyggliga skillnader när det gäller skatter och kostnader, mellan en statlig och en fri tidning. Till exempel kostar en prenumeration på en ensidig tv-tablå 80 dollar per månad för en statlig tidning. För en fri, eller privat, uppgår priset till 2 500 dollar. Och en tidning utan tv-tablå köper ingen.

När tidningen sedan går till försäljning, läggs 60 procent på i moms för de fria tidningarna, medan de statliga endast betalar hälften. För att uttrycka det enkelt: de fria tidningarna måste i viss utsträckning betala för de statliga tidningarnas existens.

Tidningen trycks i ett statligt tryckeri, för de enda privata finns i Minsk. Granne med tryckeriet ligger KGB. Detta innebär kontroll och rädsla. På grund av de enorma skillnaderna i avgifter mellan statliga och fria tidningar, tvingas Gazeta Slonimskaya trycka sida för sida, vika och sätta samman varje exemplar för hand.

Tidningen har även en webbupplaga med samma innehåll som pappersupplagan. Artiklarna läggs inte ut förrän pappersupplagan är kontrollerad. Alla dessa problem och hinder, gör att många journalister lockas över till de statliga tidningarna, där de ofta kan tjäna upp till dubbelt så mycket i lön.

- Tjänar du myndigheterna så betalar de dig gärna, förklarar Viktor Volodoschuk.

För sport- och kulturjournalister är det kanske inte så väldigt stor skillnad mellan tidningarna. Men för politiska reportrar är det en helt annan värld.

Femton kvadratmeter ren envisa

Det finns dock ett forum och fackförbund som arbetar med de fria journalisternas rättigheter. Det är BAJ (Belarussian Association of Journalists). Förbundet startades 1995 och har idag 1 000 medlemmar. Deras kontor inryms i en byggnad med kontorslokaler i centrala Minsk. Trots den blanksvarta stenfasaden, ser insidan inte alls så glänsande ut. Ett femton kvadratmeter stort rum, fyllt med mod och datorer inrymmer hela deras verksamhet i Minsk. Femton kvadratmeter av ren envisa.

Denna envisa har bland annat resulterat i att de fick mottaga Sacharovpriset för yttrandefrihet 2004, och Golden Pen Award från The World Association of Newspapers (WAN) 2003.

Eduard Melnikau, vice ordförande, är mannen som står bakom mycket av det envisa och riskfyllda arbete BAJ utför. Melnikau ser till exempel dubbla tendenser av vad som inträffat i Ukraina, när folket genom sina upplopp lyckades påverka makthavarna till nyval. Dels har det stärkt oppositionen i Vitryssland, men också fått Rysslands president Vladimir Putin att ta hårdare grepp kring landet.

Eduard Melnikau och Leonid Mindlin Foto: Frdrik Bergman

Risken för att Vitryssland i framtiden helt ska upphöra att existera som egen stat och istället uppgå i en rysk federation, är påtaglig. En sluten cirkel, och man skulle med en handvändning kunna vara tillbaka på ruta ett: den sovjetiska staten. I mina ögon ser kampen likadan ut då som nu, bara etiketten är annorlunda.

Dock tror Eduard Melnikau att det finns en del positiva effekter av situationen. Det bluffval som genomfördes förra hösten, då Lukasjenka skrev om konstitutionen och därmed vann ytterligare två år, har vänt världens ögon mot Vitryssland. Förhoppningsvis kan denna uppmärksamhet leda till ett globalt engagemang för landets frigörelse, menar han.

Det finns ännu en ljuspunkt i denna långa tunnel av kontrollerad gråskala, och det är de ungas användande av internet. Det går omöjligt att stoppa de unga och regimkritiska vitryssarnas tillgång till informationsflödet.

Gråskala av en mörkare nyans

Som utomstående är det besynnerligt att betrakta hyckleriets och likgiltighetens högborg, Vitryssland. Trots den låsta situationen och de uppgivna grimaserna kan man inte förakta. För utan valmöjligheter kan kampen antingen växa sig mycket stark, eller helt tyna bort.

Det som händer i censurens och Storebrors Vitryssland är varken det ena eller det andra. Inget är svart eller vitt, men dessvärre är gråskalan av en mörkare nyans.

En person som jobbar i den svartaste änden av skalan, är den samhällskritiske domkumentärfilmsregissören Leonid Mindlin, som vi också träffade på BAJ. Utomlands har hans film "Fear" väckt stor uppmärksamhet. Det är en heltäckande skildring över regimens grepp över civila och medieanställda och om vilka konsekvenser ett engagemang kan medföra. Hans cyniska ord får sammanfatta känslan av att vara fången, men inbillat fri i en blybyråkrati. Med ett illmarigt leende på läpparna säger han:

- En pessimist är en välinformerad optimist.