Arbetarstyre i Argentina

Gång efter annan visar produktionsnedläggningar i Sverige hur ansvarslös och orimlig den förhärskande marknadsliberala företagsmodellen är. Miljardvinster och fullt rullande produktionsband är inga garantier för att en arbetare ska undkomma en oviss tillvaro i diverse förnedrande arbetsmarknadsprogram.

Direktörer och bolagsstyrelser behöver knappast darra på manschetten när besluten tas att skicka ut ett par tusen anställda i kylan. När fackförbunden står som handlingsförlamade och då det från regeringens sida i vanlig ordning inte hörs mer än beklaganden finns inget skäl till oro för kapitalisterna.

Föregångsland när det gäller alternativ

Sällan diskuteras det på allvar förslag om vad som bör göras i en ekonomi där ett fåtal kapitalägare dikterar villkoren för miljoner svenska arbetare. Vad är medicinen mot denna tillsynes kroniska sjuka? En intressant alternativ kur att studera pågår på andra sidan Atlanten, närmare bestämt i Argentina.

Yelah har i tidigare artiklar beskrivit tillståndet i landet där mer än 10 000 arbetare sedan den ekonomiska kraschen 2001 tagit saken i egna händer. För att tala dessa sydamerikaners egna språk så har man nu börjat "återta" sina fabriker. Nästan 200 företag har under fyra år ockuperats och intagits¹. Maskinerna har åter börjat ljuda och produktionsprocessen har gått vidare, men nu utan tidigare ägare och företagsmodell.

Övertagandet blev enda lösningen

På textilfabriken Brukman arbetar 62 anställda, varav 90 procent är kvinnor. Celia Martinez, 45 år, berättar för mig om hur hon och hennes arbetskamrater till slut tröttnade på frusna löner och indragna helgdagar. När de hade bestämt sig för att kräva sina rättigheter flydde ägarna och bommade igen fabriken.

Men Celia och hennes kamrater vägrade att gå hem och låta sina försörjningsmöjligheter gå upp i rök. Tillsammans med lokalbefolkningen barrikaderade sig de anställda framför fabriksingången. Kravet var enkelt: "Lås upp lokalerna och låt oss sköta företaget!" skanderade de.

Sedan den dagen har många turer gått. Idag har de ursprungliga ägarna förlorat äganderätten. I juridisk mening ägs fabriken numera av den argentinska staten, medan arbetarna sköter förvaltningen kooperativt.

Celia förklarar att det idag är "enkla arbetare som tar ansvaret och besluten på företaget". Hon berättar om hur samtliga beslut gällande planering och förvaltning tas demokratiskt. Hur valda ombud omedelbart kan få sina mandat återkallade och att alla arbetare, man som kvinna, har lika lön för lika arbete.

När jag frågar henne om fackets roll skakar hon på huvudet och svarar kort att därifrån har arbetarna aldrig känt eller fått något stöd, varken innan, under eller efter konflikten.

När regeringen kommer på tal slår Celia ut med armarna.

- De vet inte hur vi arbetar eller hur det ser ut här, de verkar inte bry sig överhuvudtaget.

Mycket återstår

Fortfarande återstår mycket arbete för att få Brukman på trygg fot.

- Målet är att en dag kunna köpa loss fabriken från staten och kunna nyanställa folk.

Förhoppningsvis kan den övriga världens arbetarrörelse studera denna nya argentinska företagsmodell. Dessa sydamerikaner har nu övergivit sin naiva tro på - och orimliga förhoppningar om - ansvarsfulla kapitalister och förhandlingsdugliga fackpampar.

För att administrera och sköta ett företag krävs inte aktieägarnas vinstintresse, inte heller direktörslöner eller auktoritetsstyre. Brukman-arbetarna har i stället utvecklat en demokratisk företagsstruktur där samtliga arbetare är delaktiga och tar ansvar, berättar Celia, en stolt fabriksockupant i Argentina.

Fler Yelah-artiklar om arbetarstyrda fabriker i Argentina:
Oviss framtid för fabriksockupanter
FaSinPat - arbetarstyrd fabrik i Argentina
Argentina: Fabriksockupationer räddar jobb
Argentina: Arbetarna på Brukman avhysta
Argentina: Arbetarna vann kampen om Brukman
Argentina: Ockuperad fabrik återtagen
Argentina: FaSinPat-arbetare mobiliserar efter attacker